UTRIKES Fem personer greps och flera skadades när spansk polis den 14 oktober gick till angrepp mot studenter och anställda vid Universidad Complutense de Madrid. Protesten genomfördes i samband med den större strejken inom Madrids offentliga utbildningssystem, där lärare kräver bland annat mindre klasser, lägre undervisningsbörda, högre löner och större resurser till den offentliga utbildningen. Facken uppgav att omkring 70 procent deltog under strejkens första dag, medan den PP-styrda regionregeringen angav 44,6 procent.
Polisen har hävdat att demonstranter försökte bryta igenom en avspärrning och att poliser angreps. Vittnen och fackliga företrädare har gett en annan bild. Universidad Complutense slog efter händelserna fast att universitetet varken hade begärt eller uppmuntrat polisens närvaro på campus och uttryckte ”djup oro” över ingripandet. Universitetets fakultet för politik och sociologi beskrev demonstrationen före polisens attack som fredlig och fördömde uttryckligen polisens våld.
Jurister: oproportionerligt våld
Sedan dess har underlaget blivit betydligt starkare. Jurister och studenter vid Complutenses juridiska fakultet har granskat 21 videofilmer tillsammans med fotografier och medicinska handlingar. I en 35-sidig rapport pekar de på allvarliga rättsliga brister i polisens agerande. Enligt granskningen saknades bland annat föregående varningar inför flera ingripanden, medan filmer visar hur poliser slår med batonger mot demonstranternas kroppar. Rapporten beskriver även slag mot personer som befunnit sig på marken eller varit inträngda. Juristerna menar att agerandet kan aktualisera bland annat misshandel, kränkningar av grundläggande rättigheter och olagliga frihetsberövanden.
Det finns därför anledning att kalla det som bilderna visar vid dess namn: polisbrutalitet.
Till och med centralregeringens egen representant i Madrid, regeringsdelegaten Francisco Martín från PSOE, kallade bilderna ”mycket hårda” och senare ”oacceptabla”. Han begärde en omedelbar utredning och konstaterade att polisens agerande på bilderna inte föreföll uppfylla proportionalitetskravet. Fem personer greps och flera demonstranter skadades; även två poliser rapporterades ha fått lindriga skador.
En ”progressiv” regering förändrar inte statens klasskaraktär
Här finns också en politisk motsättning som inte bör döljas. Den konkreta utbildningskonflikten gäller den offentliga utbildningen i Madridregionen, som styrs av högerpartiet Partido Popular. Men poliserna som sattes in vid Complutense tillhör Policía Nacional, alltså den nationella statsapparaten. Centralregeringen leds fortfarande av Pedro Sánchez och PSOE och har själv beskrivit sig som en ”progressiv koalitionsregering”.
Det är betydelsefullt. Socialdemokratisk regeringsmakt gör inte den kapitalistiska staten till en arbetarstat. En regering kan kalla sig progressiv, genomföra reformer och kritisera högern, samtidigt som polis, domstolar och resten av den repressiva statsapparaten fortsätter att upprätthålla den existerande samhällsordningen.
Ingen behöver hävda att Pedro Sánchez personligen beordrade batongslagen. Regeringsdelegaten har tvärtom sagt att han inte gav någon sådan order och har begärt att ingripandet utreds. Den marxistiska frågan ligger djupare än vem som fattade det operativa beslutet på några minuters varsel.
Staten är inte klassbunden därför att varje minister personligen beordrar varje polisiär handling. Dess klasskaraktär finns i vilka egendomsförhållanden och vilken samhällsordning dess institutioner ytterst upprätthåller.
När arbetare och studenter organiserar sig kring den offentliga utbildningen uppstår därför en verklig social konflikt. Lärare säljer sin arbetskraft, elever och studenter är beroende av den offentliga infrastrukturen och arbetarfamiljer får bära följderna när bemanning, löner och resurser pressas. Den regionala regeringen beskriver samtidigt kraven som politiska och orealistiska.
När denna konflikt lämnar förhandlingsbordet och blir kollektiv kamp på gator och universitet framträder också en annan del av statsapparaten. Polisen.
Missnöje tolereras – tills det stör ordningen
Borgerlig demokrati erkänner formellt strejk, demonstrationer och politiskt missnöje inom bestämda ramar. Men rättigheternas konkreta gränser blir tydligare när människor faktiskt använder dem för att störa den normala samhällsfunktionen.
Ett informationsstrejkande eller en manifestation som ingen märker innebär litet problem för staten. Ett organiserat kollektiv som blockerar verksamhet, bryter den normala arbetsordningen och försöker tvinga fram materiella eftergifter är något annat. Då uppstår den verkliga frågan: vem har makten att bestämma när konflikten får pågå och när ”ordningen” ska återställas?
Vid Complutense blev svaret mycket konkret. Studenter och anställda gick ut för att försvara den offentliga utbildningen. Framför dem stod inte bara en regional utbildningsminister utan uniformerad statsmakt med batonger.
Det innebär inte att varje demonstrant automatiskt handlar korrekt eller att varje polisiärt ingripande är illegitimt. Men i det här fallet finns nu betydande dokumentation som ifrågasätter om polisens våld över huvud taget stod i proportion till situationen.
Internationalistisk solidaritet
Händelserna har också väckt reaktioner inom den internationella kommunistiska rörelsen. Greklands kommunistiska ungdom KNE har uttryckt solidaritet med medlemmar och kadrer i Spaniens kommunistiska ungdomskollektiv CJC efter gripandena och beskriver ingripandet som repression mot studenter och arbetare som kämpade för den offentliga utbildningen.
Det spanska exemplet är därför lärorikt också utanför Spanien. Den borgerliga staten förändrar inte sin grundläggande klasskaraktär därför att regeringspartiet använder ord som ”socialistiskt” eller ”progressivt”. Reformer kan förbättra arbetarnas villkor och skillnader mellan regeringar är verkliga, men när klassmotsättningarna skärps finns den repressiva statsapparaten fortfarande kvar. Complutense visar detta i koncentrerad form.
Arbetare och studenter krävde mer resurser till den offentliga utbildningen. När konflikten skärptes möttes de av statens batonger. Och när regeringens egen representant därefter tvingas konstatera att bilderna är ”oacceptabla” säger det något om hur långt repressionen gick.
Det förändrar samtidigt inte den viktigaste lärdomen: arbetarklassen kan inte överlåta försvaret av sina intressen åt en regering därför att den kallar sig progressiv. Dess verkliga styrka ligger i den egna organisationen, strejken och den kollektiva kampen.
