INRIKES FACKLIGT När ett allvarligt hot riktades mot en skola i Jönköping började lärarnas och den övriga skolpersonalens mobiltelefoner larma. Elever gömde sig och dörrar låstes. Samtidigt fortsatte städarna sitt arbete i skolans trappor och korridorer. De hade inte fått någon varning om att arbetsplatsen befann sig i ett skarpt hotläge. Personalen fick i stället springa genom byggnaden och leta efter dem.
Problemet gäller inte bara städarna på den aktuella skolan. Omkring 200 kommunanställda städare i Jönköping omfattas inte av skolornas inrymningslarm. Detsamma gäller enligt uppgifterna omkring 40 vaktmästare och ett tjugotal anställda som kör ut post till skolorna. Totalt handlar det alltså om omkring 260 arbetare som kan befinna sig på samma arbetsplats och utsättas för exakt samma fara som övrig personal, men ändå inte får samma varning.
Förklaringen ligger i kommunens organisatoriska uppdelning. Larmlösningarna har upphandlats för olika kommunala enheter, och den ordinarie skolpersonalen får larmet genom en app medan städare, vaktmästare och postpersonal organisatoriskt befinner sig utanför samma system. Utbildningsförvaltningschefen Claes Tidanå har försvarat ordningen med att larmet når en majoritet av de anställda och därför bör skapa uppmärksamhet om ett våldsdåd pågår. Kommunal invänder att en städare exempelvis kan befinna sig ensam i en källare medan den övriga personalen finns på andra våningar.
Det är svårt att få en tydligare materiell bild av hur arbetets hierarkier fungerar. När skolbyggnaden ska hållas ren, posten levereras eller praktiska problem lösas är städaren, postbudet och vaktmästaren självklara delar av verksamheten. När samma arbetsplats ska skyddas mot livsfara visar den administrativa uppdelningen plötsligt att de betraktas som tillhörande någon annan del av organisationen.
Det handlar därför om mer än en teknisk miss i ett larmsystem. Arbetare som redan befinner sig långt ned i arbetslivets statusordning har i praktiken fått ett sämre säkerhetsskydd än andra människor som arbetar bredvid dem. Deras liv löper inte mindre risk vid ett väpnat angrepp därför att deras anställning organisatoriskt ligger under en annan kommunal enhet.
Just där framträder klassfrågan. Städning, vaktmästeri och intern service är arbete som måste utföras för att skolan över huvud taget ska fungera, men arbetarna blir lätt osynliga eftersom deras arbete sker i bakgrunden. När administrationens gränser får väga tyngre än den gemensamma arbetsplatsen blir denna osynlighet inte längre bara en fråga om status eller uppskattning. Den blir en fråga om vem som får information som kan rädda livet på dem.
