UTRIKES I den polska staden Rzeszów har arbetet med att montera ned Monumentet över Röda arméns tacksamhet inletts efter 75 år på platsen. Delar av monumentet ska flyttas till museum och sovjetiska krigskyrkogårdar, medan resten av konstruktionen tas bort. Arbetet beräknas kosta omkring 156 000 zloty och ska enligt kommunens plan avslutas senare i höst.
Monumentet restes 1951 och bestod av en omkring åtta och en halv meter hög obelisk med sovjetiska soldater, militära motiv och en staty av en kvinna med barn. Under monumentet hade även jord från slagfält i regionen placerats. Kommunen har beslutat att bevara delar av monumentet genom att flytta dem till museum och sovjetisk krigskyrkogård. Rysslands ambassad har protesterat mot rivningen och hänvisat till avtalet mellan länderna om skydd av minnesplatser. Polska myndigheter hänvisar i stället till landets lagstiftning om dekommunisering.
Demonteringen är en del av en bredare polsk statlig politik för att avlägsna sovjetiska och kommunistiska symboler från det offentliga rummet. Institutet för nationellt minne, IPN, har uttryckligen krävt att monumentet ska avlägsnas och beskriver det som en del av en kommunistisk propagandanarrativ.
Här är det viktigt att skilja mellan olika historiska frågor som i dagens politiska debatt ofta blandas ihop. Röda arméns krig mot Nazityskland och dess militära roll i befrielsen av stora delar av Östeuropa är en historisk realitet. Samtidigt innebar Sovjetunionens efterkrigspolitik en egen politisk och statlig dominans över Östeuropa. Att analysera denna historia kräver därför mer än att helt enkelt ersätta den ena nationella berättelsen med den andra.
Dagens dekommunisering sker dessutom i ett Europa där historien används som ett politiskt verktyg i samtida konflikter. I Polen har avlägsnandet av sovjetiska symboler pågått i flera år och har intensifierats efter Rysslands krig mot Ukraina. Därmed förändras också det offentliga historiska minnet: symboler som tidigare knöts till Sovjetunionens seger över Nazityskland omtolkas alltmer som symboler för efterkrigstidens sovjetiska maktställning.
För en materialistisk historieskrivning är det därför nödvändigt att hålla flera saker isär samtidigt. Nazismens nederlag, Sovjetunionens samhällssystem, den sovjetiska statsapparaten och den internationella klasskampen är inte samma historiska fenomen. När de pressas ihop till en enda berättelse blir det svårare att förstå både varför Sovjetunionen kunde besegra Nazityskland och varför dess efterkrigssystem samtidigt utvecklades till en egen form av byråkratisk makt.
