UTRIKES Franska gymnasieelever har återupptagit sina protester efter två veckors höstlov. Den 2 november rapporterade utbildningsministeriet att 41 gymnasieskolor hade blockerats eller berörts av försök till blockader, motsvarande omkring en procent av landets gymnasieskolor. Dagen därpå intensifierades mobiliseringen inför den landsomfattande fackliga strejken den 5 november. Regeringen rapporterade då 48 blockerade skolor, medan elevorganisationen Union syndicale lycéenne uppgav att så många som 500 skolor omfattades av aktionerna.
Protesterna började i mitten av september efter missnöje med förfallna skolbyggnader, lärarbrist, överfulla klassrum och otillräckliga resurser. De utvecklades därefter till en bredare rörelse som också riktade kritik mot levnadskostnaderna, universitetens antagningssystem och den sociala ojämlikheten. Under oktober anslöt sig delar av den organiserade arbetarrörelsen, och flera stora demonstrationer samlade arbetare, elever, studenter och pensionärer.
Regeringen har försökt möta protesterna genom att utlova ytterligare resurser. Utbildningsminister Édouard Geffray har bland annat presenterat planer på omfattande renoveringar, fler platser inom högre utbildning, ett tak på 28 elever i vissa gymnasieklasser och en förändring av antagningssystemet till universiteten fram till 2028. Elevorganisationerna anser att åtgärderna är otillräckliga och kräver större och snabbare investeringar.
Konflikten gäller emellertid mer än skolbyggnadernas fysiska skick. Skolan är en av de institutioner genom vilka samhället utbildar och förbereder nästa generations arbetskraft. När undervisningen bedrivs i lokaler med bristfälligt underhåll, när lärarna får ansvar för allt större grupper och när elevernas tillgång till högre utbildning påverkas av deras sociala och ekonomiska förutsättningar, återspeglas klassamhällets ojämlikhet också i utbildningssystemet.
Ur ett marxistiskt-leninistiskt perspektiv är utbildningens roll i reproduktionen av arbetskraften central. Den moderna produktionen är beroende av människor med kunskaper och färdigheter, men kostnaden för att utveckla dessa förmågor bärs till stor del kollektivt genom offentlig utbildning och av hushållen själva. När staten begränsar utbildningens resurser innebär det därför inte att behovet av undervisning försvinner. En större del av ansvaret kan i stället hamna hos lärarna genom högre arbetsbelastning och hos familjerna genom privat stöd, egen studietid och andra resurser som är mycket ojämnt fördelade.
Detta gör också elevprotesterna till något mer än ett tillfälligt ungdomsuppror. Eleverna protesterar mot de konkreta villkor under vilka de får sin utbildning och mot hur dessa villkor påverkar deras framtid. När kraven förenas med lärarnas kamp om arbetsförhållanden och övriga arbetarrörelsens krav på löner och offentlig service uppstår en gemensam konflikt om samhällets resurser och deras fördelning.
Den fortsatta mobiliseringen är dock ännu osäker. Flera elever vill återgå till undervisningen efter veckor av avbrott, särskilt inför kommande examinationer, medan andra vill fortsätta blockaderna. Skillnaden mellan regeringens och elevorganisationernas deltagarsiffror visar också hur omstridd rörelsens omfattning blivit. Strejkdagen den 5 november väntas därför bli betydelsefull för om elevprotesterna åter kan förenas med en större nationell mobilisering.
Att rörelsen har överlevt höstlovet visar att de bakomliggande problemen inte har försvunnit. Men dess fortsatta styrka kommer att bero på om missnöjet kan omsättas i uthållig organisering och om de konkreta kraven på skolornas resurser kan förenas med de fackliga konflikter som pågår inom det franska samhället.
