UTRIKES Efter parlamentsvalet den 27 oktober 2026 har oppositionsledaren Gadi Eisenkot fått i uppdrag av Israels president att bilda regering.
Eisenkots allians av fyra partier fick 48 mandat, medan högerkoalitionen under Netanyahu fick 53 – och inget av blocken fick alltså den majoritet på 61 mandat som skulle möjliggjort en självklar regeringsbildning. De “arabiskledda” partierna samlade 19 mandat, vilket är ett rekord – men Eisenkot har meddelat att han inte ämnar tillåta dem i en regering.
Enade listan (Joint List) där kommunisterna ingår
Enade Listan rekommenderar Eisenkot till Israels president, vilket är ägnat att förvåna. Enligt kommunistpartiet CPI och deras front Hadash är det emellertid en historisk uppgift att fälla den sittande regeringen.
CPI betonar att Netanyahus regering står för krig, utrotning och tvångsfördrivning i Gaza, fördjupad ockupations- och bosättningspolitik, okontrollerad bosättarterror på Västbanken och en strävan att likvidera den palestinska frågan. Kombinationen av resultatet i USA:s mellanårsval, där Demokraterna haft stora framgångar, och en Eisenkot-regering i Israel tolkar man som att situationen i Gaza och på Västbanken skulle kunna förbättras – men riktigt vad det innebär är kommunisterna oklara om.
Kommunisterna säger sig inte vilja skapa illusioner om de politiska krafter som framställer sig som ett alternativ. Illusioner kan definitivt vara svåra att skapa om Eisenkot, som är den som formulerade och implementerade ”Dahiyya-doktrinen” där israelisk militär ska använda extrema massiva insatser för att utplåna motståndare, med förstörelse av civil infrastruktur och ett stort antal civila offer som ett accepterat resultat; alltså vad som kallas oproportionerligt våld. Doktrinen är benämnd efter Beiruts förort Dahiyya där bland annat flera barn fanns bland offren när Israel genomförde flyganfall för att döda Hizbollah-ledare. Så varför ställer man sig bakom honom?
En ny regering kommer inte automatiskt att innebära ett slut på ockupationen, att militära lösningar överges eller att det palestinska folkets rätt till en självständig stat med östra Jerusalem som huvudstad erkänns, medger CPI, men menar ändå att den nuvarande regeringen är ett sämre alternativ om den får sitta kvar. Den skulle befästa mekanismer för förtryck och utestängning som skulle vara svåra att återkalla, menar kommunisterna
Vad man i detta läge tycker sig se är att man kan bryta den fascistiska utvecklingen och skapa större utrymme för arabisk-judisk politisk organisering och folklig kamp för jämlikhet, social rättvisa, ett slut på ockupationen och fred mellan de två folken, liksom stabilitet i regionen. Nya möjligheter till kamp skulle dessutom kunna uppstå – om kommunistpartiet är aktivt vill säga, skjuter man in som brasklapp
CPI står bakom den ståndpunkt som Enade listan har lagt fram: ett skyddsnät för de arabiska medborgarna och för alla utsatta och exploaterade samhällsklasser, i utbyte mot att man ska stå bakom varje parlamentarisk åtgärd som skulle kunna förlänga livslängden för en alternativ Eisenkot-regering.
Det minst onda ?
Kommunisternas och den Enade Listans politik är mycket tydligt ett försök att välja det minst onda av två fruktansvärda alternativ – att man klär det i termer av att väljarnas vilja att bli av med Netanyahu ska respekteras ändrar inte på den saken, och inte heller att Eisenkot kanske i bästa fall kan erbjuda en andningspaus för ett förföljt, krigshärjat och sönderslaget Gaza. Det är inte en politik för mobilisering.
Förhoppningsfullt skjuter man in att det (lite mindre) elände som blir en följd av att Eisenkot kommer till makten inte är en positiv lösning och att kommunisterna måste utnyttja varje ny kampmöjlighet som denna regering erbjuder. Men konservativa, nationalistiska och militaristiska regeringars hantering av erbjudna kampmöjligheter brukar inte vara uppmuntrande.
Naturligtvis kan man förstå hur en resa till en så extrem acceptans av de parlamentariska alternativen går till. I ett land där kriget är vardag och förtrycket är norm är det kanske inte underligt att man knappt ser en möjlighet till revolutionär politik. Men det ändrar inte sakförhållandet: här är det fråga om en folkfrontspolitik där folkfronten i Enade Listan dessutom lagt sig platt för fascister och krigshundar.
Det enda man i nuläget kan hoppas på är att kampmöjligheterna verkligen manifesterar sig och att CPI kan ta dem tillvara innan repressionen drabbar dem med full kraft, och att de på grundval av detta så småningom kan formulera en revolutionär politik.
