INRIKES Förvaring av de radioaktiva återstoderna efter kärnbränsle är en het fråga – kan detta ske ofarligt eller riskerar förvaringskapslarna att brytas ned och orsaka att strålning läcker ut i omgivningen? Nu redovisas i Ny Teknik ett försök med kopparkapslar där man simulerat slutförvaring av radiokativt material. I slutet av 1900-talet stoppades nämligen sju tespaket ned i berget på 450 meters djup – inte med kärnbränsle i förstås, utan med en elvärmare. Rören var inbäddade i bentonitlera. Det här ska simulera en metod som Svensk kärnbränslehantering AB (SKB) avser att använda för bränsle som ska förvaras i 100 000 år.
Vad som skulle studeras var korrosionen av kopparrören, och en brittisk konsultfirna, Galson Sciences, har nu lämnat ett första utlåtande. Enligt dem är experimentet inte så upplysande, eftersom kopparrörens skick inte studerades och dokumenterades innan de hamnade under jord. Rören värmdes olika mycket av sina elvärmare och de som värmdes mest korroderade mest. Den största korrosionen skulle resultera i 7 cm nedbrytning på 100 000 år, vilket är illa – kopparhöljet planeras vara bara 5 cm tjockt. Å andra sidan verkar en så stark uppvärmning som de aktuella 140 graderna inte riktigt sannolik,menar Bo Strömberg på SKB. Inte heller är det troligt att korrosionshastigheten är konstant över så lång tid. Detta får också stöd av konsultfirmans utvärdering.
KTH-forskarna Peter Szakálos och Christofer Leygraf tycker annorlunda. De menar att SKB:s uppskattning av korrosionshastigheten är för grov. Man har mätt förekomsten av koppar i den omgivande bentonitleran, något som inte fångar all korrosion och som dessutom bara ger ett medelvärde av förstörelsen – det kan finnas lokala angrepp som är mycket större. Forskarnamenar att SKB borde ha studerat de varmaste delarna av kopparrören, och att så inte skett är märkligt.
Vad är det då som orsakat korrosionen? Konsultbolaget menar att det är syre som följt med kapslarna ned i berget, något som KTH-teamet inte tror är möjligt, eftersom det syret snabbt skulle konsumeras av mikroorganismer. Det här, menar de, är” uppenbart fel med dagens kunskap.” Forskning från de senaste 30 åren visar nämligen att koppar korroderar mycket mer i syrefritt vatten än man tidigare har trott. Därmed blir korrosionen av koppar ett mycket större problem för slutförvaret än vad SKB går ut med. Szakálos och Leygraf påpekar också att kärnavfallet under verkliga förhållanden förstås inte bara avger värme, utan också strålning som kan förväntas öka takten på de lokala korrosionsangreppen. De anser att SKB borde genomföra tester under verkliga förhållanden. Det betyder rent konkret att använt kärnbränsle ska stoppas i kapslar, omges av bentonitlera och deponeras på 500 meters djup i till exempel tio år. Sedan kan man undersöka korrosion och andra angrepp.
SKB framhåller istället att det gjorts laboratorieförsök där man studerat olika korrosionsprocesser, till exempel påverkan från strålning, på olika universitet i Sverige och utomlands.
– Det är denna samlade kunskap […] som vi använder för att bedöma omfattningen av korrosion i säkerhetsanalysen, säger Johannes Johansson, SKB:s ämnesexpert på kapselmaterial.
SKB har ansökt om att få bygga slutförvaret vid Forsmarks kärnkraftverk i Östhammars kommun. Frågan om det ska tillåtas eller inte ligger nu på regeringens bord.
Marina Weilguni
