LEDARE (10/2020) Välfärden blir sämre. Det är ingen hemlighet. Mätt med 2019 års priser så var socialförsäkringens utgifter lite mer än 150 miljarder kronor och man påpekar att utgifterna har ökat med 39 procent sedan dess. Det betyder att socialförsäkringens utgifter förra året låg på runt 220 miljarder kronor. En stor ökning, kan det tyckas.
De enorma summorna döljer dock en annan verklighet. I förhållande till BNP har socialförsäkringens utgifter nämligen halverats, från lite mer än åtta procent av BNP till runt fyra procent. Samtidigt har BNP mer än fördubblats sedan 1980, från 2 000 miljarder till runt 5 000 miljarder 2019.
Det innebär att värdet av alla de tjänster och varor som produceras i Sverige har mer än fördubblats sedan 1980, men att det arbetande folkets tillgång till dessa via de sociala skyddsnäten halverats.
När Försäkringskassan bryter ner siffrorna i sina beståndsdelar blir det ännu mer intressant. Utbetalningarna till familjer som andel av BNP är relativt konstant på något under två procent. Det som framför allt har minskat är utbetalningarna för sjukdom och funktionsnedsättning. Försäkringskassan själva skriver att ”[n]edgången berodde bland annat på minskad sjukfrånvaro, införande av sjuklöneperioden, sänkning av ersättningsnivåer”.
Sjukfrånvaron fick man ner bland annat genom införandet av karensdagen och sänkningen av sjukersättningen. Införandet av sjuklönen, alltså att företaget betalar sjuklönen, skapade hos företagen ytterligare incitament att hålla kvar arbetare i arbete. Tidigare förlorade företagen bara arbetaren, med nu förlorade de även pengar genom sjuklönen. Resultatet lät inte vänta på sig: sjukfrånvaron minskade kraftigt.
Om då utbetalningarna hade fortsatt att vara runt åtta procent av BNP så hade de sociala utgifterna legat på runt 400 miljarder. Vi måste fråga oss, har vanliga människor idag ett mycket mindre behov av socialt stöd än för 40 år sedan? Har en större befolkning mindre behov? Frågan besvarar sig själv.
Varför har vi då hamnat i en situation där 200 miljarder har försvunnit? Av samma anledning som lönernas andel av de totala inkomsterna i landet är lika låg idag som på 1910-talet.
Svaret stavas kapitalism. Det stavas klasskamp och det stavas lönsamhet. Det stavas konkurrens.
Den enskilt viktigaste händelsen i början på 90-talet var kontrarevolutionerna i Sovjetunionen och de övriga socialistiska länderna. En viktig faktor som höll tillbaka angreppen på arbetarna i den kapitalistiska världen hade försvunnit; det fanns inte längre ett alternativ som man var tvungen att förhålla sig till. Det var på ett helt annat sätt möjligt att börja ta tillbaka de eftergifter som man tidigare gett. Bara socialismen kunde avtvinga kapitalismen eftergifter.
Kontrarevolutionen, som tidigare tvingat den socialdemokratiska rörelsen att upprätthålla ett omfattande organisationsnät för att hålla kommunisterna på mattan, förändrade även situationen för arbetarrörelsen. Socialdemokratin behövde inte längre upprätthålla sina nätverk eftersom det inte längre fanns en fiende att förhålla sig till. Det eroderade de organisationer och möjligheter som arbetarna i Sverige faktiskt hade och gjorde dem ännu mindre motståndskraftiga.
Det hela låter sig emellertid inte förklaras bara genom det socialistiska systemets fall, utan också genom en skärpt inom-imperialistisk kamp.
En ständig hunger efter tillväxt och ett ständigt tvång att sträva efter ökad profit tvingar in varje land, varje företag och varje monopol i en kamp om marknadsandelar och lönsamhet. Denna kamp blir ständigt hårdare och ställer ständigt högre krav på de enskilda aktörerna. Allt mer pengar måste stanna hos företagen och allt mindre pengar kan avsättas till eftergifter och tillåtas gå till folkens välfärd.
I själva det kapitalistiska systemet finns därför ingen möjlighet för en långvarig trygghet. Inbyggt i systemet finns krafter som hela tiden verkar för att pressa ner livs- och arbetsvillkoren för inte bara de miljoner arbetande människorna i Sverige utan för de miljarder arbetande människorna runt om i världen.
Kastar vi då en blick på det kapitalistiska systemet, såsom det ser ut idag, kan vi omedelbart dra vissa slutsatser.
Vi kan se att motsättningarna ökar mellan de kapitalistiska länderna och att marginalerna blir allt snävare. Vi kan se hur varje företag och varje monopol får ökade krav på sig och hur den kris vi nu går igenom, pandemi eller inte, pressar företagen ytterligare och skärper konkurrensen ännu mer. Vi kan se hur de regionala konflikterna ökar som ett resultat av detta och vi kan se hur alla länders kapitalister intensifierar sin kamp mot de egna arbetarna genom nedskärningar och genom försämringar: de pengar som tidigare gick till välfärden måste nu gå till profiten.
Det gör att krav på välfärd och reformer faller på allt mer döva öron, att de blir allt mer orealistiska. Det gör att vi kan dra slutsatsen att det kapitalistiska systemet gett vad det har kunnat ge, att vi redan har haft det så bra vi har kunnat ha det under kapitalismen.
Räcker det då med krav på välfärd? Krav på förbättringar? Krav på upprustning av välfärden? Krav på 400 miljarder istället för 200 miljarder i sociala utbetalningar?
Nej, det räcker inte. Det räcker inte eftersom kapitalismen inte är kapabel att ge mer. Det räcker inte eftersom kapitalismen inte har något den behöver förhålla sig till utan socialismen.
Situationen kräver av oss att vi inte bara diskuterar hur vi skulle kunna ha det under kapitalismen, utan att vi också diskuterar hur ett helt annat system skulle kunna se ut, där systemets själva logik inte tvingar fram försämringar och nedskärningar, utan förbättringar och värdighet. Situationen kräver av oss att vi lyfter blicken och föreställer oss socialismen.
