TEORI – VAL 2022 Inflationen stiger i Sverige och maten blir dyrare, elpriserna slår i taket och människor ser med panik på den kommande vintern – samtidigt som vi har ett riksdagsvalet runt hörnet, där de parlamentariska partierna gör allt för att locka väljare med privatekonomiska löften – bland annat med kompensation för dyrare el.
Redan innan Ryssland stoppade gasexporten, lockade exempelvis Liberalerna med rejäla energiskattesänkningar och skyllde de dyra elpriserna på en misslyckad energipolitik från socialdemokraternas och miljöpartiets sida. Socialdemokraterna skyllde på Ryssland och kriget i Ukraina, samt på resten av elmarknaden i EU. Men inte bara energi, utan också mat blir hela tiden dyrare.
Men vad är då inflation? Ja, vi vet ju vad det betyder – allt kostar ständigt mer och mer. Och Riksbanken berättar för oss att det kan bero på ökade produktionskostnader för företagen (då höjer de slutpriset) eller ökad efterfrågan (då kan man ta ordentligt betalt för det man lyckas få fram). Det kan också bero på att alla förväntar sig inflation, och då kräver arbetarna högre lön för att kompensera och så snurrar det vidare till högre priser, för annars minskar företagens vinst – och visst har vi sett löneökningar slukas av inflationen. Det här är förstås alldeles möjligt: det är dyrt att få fram naturgas och olja när Ryssland blockeras eller väljer att inte sälja till exempel – men det här är inte grundorsaker utan borgerligt skummande på ytan. En sista punkt närmar sig dock pudelns kärna: det trycks upp för mycket pengar, som då blir mindre värda.
Mervärdet som kapitalisten tar ut gör inflationen möjlig
Om vi gör ett återbesök i marxismens teori påminns vi om att det i varje produkt finns nedlagt ett värde som kommer av det samhälleligt nödvändiga arbete som krävdes för att göra den. Det handlar inte bara om själva jobbet med att göra en cykel i fabriken till exempel, utan också om det arbete som ligger i de maskiner som används i produktionen och som man kan säga ”nöts av” lite för varje producerad cykel. Allt det här värdet förverkligas när produkten säljs – och en del av värdet går rakt ner i kapitalistens fickor: mervärdet. En annan del är arbetarens lön.
I den kapitalistiska ekonomin finns flera saker som driver inflationen, men en av de viktigaste är att både vanliga människor och kapitalister måste låna. Produkterna ska ju köpas av de här vanliga människorna som bidragit till deras framställning. Och då kommer kapitalismens dilemma: arbetarna kan ju inte betala hela värdet för alla produkter, eftersom mervärdet dragits undan. De har inte tillgång till tillräckligt mycket värde. Hur ska man då sälja? Jo, man lånar människorna pengar som inte motsvaras av producerade varor.
Men också kapitalisterna måste låna pengar. Kapitalets vinst i förhållande till investering minskar allteftersom produktionen fortskrider och det betyder att man saknar kapital för investering – som man då lånar.
Ju mer man producerar, ju mer ska säljas, ju mindre kan människorna köpa alltsammans och ju mindre kan kapitalet få ut vinst att investera i ytterligare produktion. Desto mer pengar måste man förstås låna då, för att få det hela att gå runt. I det läget trycks det upp extra pengar som egentligen bara är papperslappar. Det går bra en tid, men egentligen har de här pengarna ju ingen ”täckning”. Förtroendet för dem bygger inte på deras verkliga värde, utan på ett förtroende för staten och kapitalet. Så fort det finns en brist i detta förtroende vacklar systemet till. Och förtroendet är tämligen lättrubbat, just eftersom en del av pengarna i samhället inte grundar sig på ett verkligt nedlagt arbetsvärde – då garderar den som säljer varor sig och kräver mera pengar idag än igår för samma saker, och ännu mer måste tryckas upp. Karusellen är igång.
Inflationen är lånat värde från framtida arbete
Man kan säga att de extra pengarna som driver inflationen innebär att man lånar från framtida produktion och framtida värde, de kommande arbetargenerationernas värdeproduktion.
Inflationen är alltså inbyggd i kapitalismens funktion, den kan fluktuera fram och tillbaka beroende på vilka kapitalister som producerar, hur mycket arbetarklassen kan få igenom sina krav och hur nära i tiden en ekonomisk kollaps och påföljande nystart av ekonomin skett. Och beroende på insatser och åtgärder från staten kan inflationen tidvis hanteras, förtroendet för ekonomin återställas eller effekterna lindras. Men i det långa loppet kollapsar till sist ekonomin när inflationen drivits till sin spets – alla minns skolböckernas bilder av trettiotalskrisen när människor sprang med skottkärror fulla av sedlar för att köpa bröd.
Vi är inte där ännu, men det finns ingen anledning att sätta tro till de olika riksdagspartiernas lösningar som i bästa fall blir temporära plåster på såren, och i sämsta fall ger dåliga lösningar för arbetarklassen med löner som hålls nere och bidrag som kommer de rika till del.
En varaktig lösning på dyrtiderna kan bara garanteras av ett system som inte fungerar profitdrivande – alltså en socialistisk planekonomi. En röst på Sveriges Kommunistiska Parti i valet i september ger dig inte socialismen, men det är ett steg på vägen!
Marina Weilguni
