KRÖNIKA Över 50 döda i en tragisk tågolycka i Grekland. Ett olyckligt missöde? Slumpen? Likt Agatha Christies Mordet på Orientexpressen visar det sig istället att alla egentligen är skyldiga.
På väg från Thessaloniki rullar godståget och i motsatt riktning rör sig ett passagerartåg med 350 passagerare. Det händer utanför byn Tempi, inte långt från det grekiska fastlandets östra kust; norr om Larisa, en stad i Uppsalas storlek. Två tåg på samma spår, i motsatt riktning. Tragedin är ett faktum och frågan trängande: vem är skyldig?
Vi spolar tillbaka bandet. Tågen backar och ingenting har hänt; de döda människorna får en kort respit. Vi är tillbaka i 00-talets Grekland där kapitalismens kris slår till med full kraft. Från ovan kommer diktat: folket i Grekland ska tvingas genom ett stålbad för att betala kapitalets skulder. Bland mycket annat betalar de med sin järnväg, som nu privatiseras. Köpare? Ferrovie dello Stato Italiane S.p.A. Helägt av den italienska staten. Italiens SJ, om man så vill. Samma italienska SJ som kör tåg i Tyskland och Spanien, (En fråga med öppet svar: har Greklands järnvägar privatiserats om en annan stat tagit över dem?)
Privatiseringar, om man nu kan prata om dem i klassisk mening, för med sig brist på investeringar, profitmotiv. I järnvägssammanhang betyder det att köra så långt man kommer på det man har. Minimala nyinvesteringar. Maximal profit. Dag ut och dag in. Pengar före människor. Det känner vi igen också härifrån. Om vi inte visste det sen tidigare så vet vi också nu var det hela slutar. Åter till idag, med allt vad det innebär.
Staten, den ideala totalkapitalisten
Svensken, med sin orubbliga tro på att staten är god och löser problem, inte skapar dem, ser frågande ut. Staten? Inget annat än den ideala totalkapitalisten, svarar kommunisten med Engels formulering. Staten? En kommitté för de rika för handhavandet av deras affärer svarar revolutionären med James Connollys ord. Lika intresserad av goda affärer som vilket storföretag som helst.
Genom sina egna vinster kan de avlasta storföretagen i det egna landet, som inte riktigt behöver lägga ut lika mycket pengar på välfärden och annat för människorna nödvändigt. Genom vad de har i ryggen – föreställ dig hur modig den kapitalisten är, som har en hel stats finanser till sitt förfogande – slår de sig in på nya marknader och skapar grund för övriga kapitalister att följa i spåren. Men visst inte här? I Sverige, där ju staten ombesörjer vår välfärd? Måhända i Italien och Grekland eller i Ryssland, där Gazprom agerar murbräcka och oligarkerna stormtrupper. Men ändå inte här. Eller? Säg bara Vattenfall, så faller det resonemanget.
Så vem är egentligen skyldig? Är det de grekiska politikerna, som beslutade om utförsäljning av järnvägarna, trots att de rimligtvis måste ha förstått konsekvenserna? Den grekiska staten? Den italienska staten, vars grekiska dotterbolag pressat sista vinstdroppe ur järnvägarna utan en tanke på människors säkerhet? De italienska politikerna, som godkänt utlandsäventyren? Det italienska kapitalet, som skördar frukterna av deras stats investeringar utomlands? Ansvaret är så stort, att det med fördel kan fördelas jämnt, så att alla kan få varsin bit.
Likt detektiven Poirot i Mordet på Orientexpressen, som genom boken (eller filmerna, för den delen) nystar upp en härva där tågets alla passagerare är skyldiga gör vi samma sak: vi lever i ett system som tvingar fram händelser och som inte kan göra annat eftersom kravet som ställs på alla länders kapital är väx eller försvinn; mer kapital eller inget kapital. Ingen kan välja att inte växa, att tacka för sig och ställa sig bredvid. Då är man, precis som Monopolspelaren som inte köper gator, utslagen.
Ansvar måste naturligtvis utkrävas, för det rör sig om ett mord. Det rör sig dock inte om vilket sorts mord som helst, utan om ett mord, som för att inte upprepas fler gånger kräver att hela samhället vänds upp och ner på.
Andreas Sörensen
