FACKLIGT, POLITISK KOMMENTAR Unionen och Sveriges Ingenjörer har återigen slutit avtal med arbetsgivarorganisationen Almega. Det innebär att den utlysta strejken inom fyra av fem sektorer i tjänstebranschen avblåsts. Enligt fackförbunden är detta ett “framsteg” – men sett i ett vidare klassperspektiv är det en kapitulation.
Vad fick medlemmarna?
Avtalen sträcker sig från 1 april 2025 till 31 mars 2027 och innehåller följande:
3,4 % lönepåslag 2025
3,0 % lönepåslag 2026
0,2–0,3 % till arbetstidsförkortning
0,2 % till flexpension båda åren
Totalt: 6,4 % på två år – det vill säga mindre än den verkliga kostnadsutvecklingen för de flesta hushåll. Redan nu har prisökningar för basvaror som mat, el och boende vida överstigit detta. Det behövs inte ens statistik: gå in i närmaste livsmedelsbutik och titta på brödhyllan. Vad kostade ett paket knäckebröd eller formfranska för ett år sedan – och vad kostar det idag?
“Inflation” – en myt utan ansvarig?
Unionen skyller på inflation – men ställer aldrig frågan: Varför ökar priserna? Och vem tjänar på det? De priser som stiger är inte naturfenomen – de sätts av kapitalister som försöker återvinna den profit de under efterkrigstiden tvingades avstå när socialismen österut skrämde dem till kompromisser. I dag finns ingen reell systemutmanare. Resultatet? Kapitalet tar tillbaka allt – och mer därtill.
Kapitalismen har alltid “inflation” – när det är bekvämt. Men när vinsterna i detaljhandeln och energibolagen slår rekord, då är det plötsligt “marknadens naturliga svängningar”. Arbetaren får skylla sig själv för att brödet är dyrt, men kapitalisten får aldrig frågan varför han höjde priset med 27 % på ett år.
Klassamarbetets ideologi i fackets kläder
Unionen och Sveriges Ingenjörer fungerar inte som arbetarorgan. De agerar som systemets interna regulatorer – instanser som ser till att missnöje inte slår över i kamp. Unionen är i dag mer bolag än fack, mer HR-funktion än revolutionär kraft.
Peter Hellberg, Unionens ordförande, kallar det hela “glädjande”. Glädjande för vem? De som redan tvingas välja mellan hyra och mat? De som pendlar tre timmar om dagen till underbetalda tjänster i företag som säger sig vara “innovativa” – men inte har råd med toalettpapper till personalen?
Detta är inte neutral förhandling. Det är ideologi. Det är en del av den “klassfred” som borgarklassen vill ha – där missnöjet blir en siffra i ett pressmeddelande, och arbetaren reduceras till en “resurs” som ska “hanteras”.
Lenin skrev: “Att bekämpa imperialismen betyder att bekämpa sin egen borgarklass i första hand.” Och vad är vår borgarklass om inte den som representeras i praktiken av fackliga toppar som säljer klassens intressen för en klapp på axeln från Almega? Unionen och Sveriges Ingenjörer är inte en del av arbetarklassens kamp – de är en del av kapitalets försvar.
Nej till kosmetiska avtal och samförståndspolitik!
Ja till verklig kamp – ledd av arbetare, för arbetare!
Bygg röda fackkommittéer och organisera underifrån – där klassintresset inte kompromissas!
Josef Brant
