PARTIET På Sveriges Kommunistiska Partis 39:e kongress antogs följande uttalande:
Få saker visar tydligare hur socialdemokratin fungerar än avtalsrörelsen. Den avslöjar klassamarbetets arbetarfientliga karaktär.
När inflationen skenade krävde kommunisterna en indexering av lönerna till inflationen, för att skydda arbetarna mot reallönesänkningar. En sådan indexering förklarades vara omöjlig, eftersom det skulle spä på inflationen. Likaså skulle en nominell löneökning, som motsvarade inflationen, innebära samma sak. Detta förklarade såväl fackföreningarnas som kapitalets ekonomer med en mun. Att detta inte skedde i andra länder, såsom Norge, talade man inte om.
Resultatet blev avtal som påtvingade arbetarna reallönesänkningar på mer än 10 procent. Det innebar en tillbakagång till samma lönenivåer som fanns 2015-2016 – kapitalet och socialdemokratin vred med andra ord tillbaka klockan 10 år. När vi nu befinner oss mitt uppe i ytterligare en avtalsrörelse ligger detta som en tyngd över arbetarnas axlar, eftersom de fortsätter att lida under de ökade kostnaderna.
Det finns ingen avsikt att lindra detta onda i denna avtalsrörelse. Märket är redan satt och det hamnade på blygsamma 6,4 procents löneökning under en tvåårsperiod, det vill säga i snitt 3,2 procent per år. Någon procent över inflationen, med andra ord. De reallöneökningar som det arbetande folket såg fram emot har ätits upp av den tidigare lönedumpningen och de ökade kostnaderna.
Allt detta möjliggjordes genom den position som socialdemokratin intar under kapitalismen. Den dominerar arbetarrörelsen och tvingar in den i ett klassamarbete, som i utbyte mot smulor garanterar kapitalets arbetsfred och lugn på arbetsmarknaden. Den socialdemokratiska politiken håller arbetarna i ett hårt grepp och när kapitalet behöver något mer än stabilitet ställer socialdemokratin lydigt upp – så garanterade den kapitalet reallönesänkningar på över 10 procent de senaste åren.
För kommunisterna är det därför av yttersta vikt att kämpa mot socialdemokratins inflytande i arbetarnas organisationer. Bara på detta sätt kan klassamarbetspolitiken ersättas av en politik som faktiskt gynnar det arbetande folket och fackföreningarna kan bli de kamporganisationer som de behöver vara.
Vi riktar här vår solidaritet till den mest stridbara fackföreningen i Sverige – Hamnarbetarförbundet, som under den senaste perioden fått utstå hård repression, bland annat genom att förbundets vice ordförande fått sparken av arbetsköparen. Trots detta fortsätter förbundet kämpa och visa vad som faktiskt skulle kunna vara möjligt.
Som kommunister agerar vi överallt för att ställa fackföreningarna på revolutionär grund och det arbetet fortskrider varhelst det finns en kommunist.
Sveriges Kommunistiska Parti
