POLITISK KOMMENTAR Enligt nya siffror från Eurostat befinner sig 24,2 % av alla barn inom EU – motsvarande 19,5 miljoner – i riskzonen för fattigdom eller social exkludering. Även om det är en marginell förbättring jämfört med 2023 är den verkliga bilden oförändrad: nästan vart fjärde barn i det så kallade ”välfärds-Europa” växer upp utan tillgång till grundläggande trygghet.
Statistiken blottar samtidigt de enorma klasskillnaderna mellan EU:s medlemsländer. I länder som Bulgarien, Spanien och Rumänien hotas över en tredjedel av barnen av fattigdom. Samtidigt framhålls Cypern som ett positivt exempel med endast 14,8 % – en siffra som enligt experter är ett resultat av riktade sociala transfereringar till arbetarfamiljer. Men det verkliga problemet är inte att vissa stater är ”duktigare” än andra – det är hela systemet som är ruttet.
Fattigdomen bland barn är inte en avvikelse – den är en direkt produkt av det kapitalistiska systemet. EU:s ekonomiska struktur prioriterar vinst framför mänskliga behov. Medan miljardvinster rinner in i fickorna på banker och storföretag, växer generationer av barn upp i otrygghet, undernäring och med begränsad tillgång till vård och utbildning.
Den så kallade ”barngarantin” som EU nu förbereder inför 2030 är inget annat än ett plåster på ett systemiskt sår. Det är en strategi för att bevara stabilitet, inte en verklig lösning. Det är försök att skjuta upp den sociala explosion som kommer när miljontals arbetare inser att de aldrig kommer få den trygghet de blivit lovade, så länge kapitalet bestämmer.
Fattigdom i Europa, världens näst största ekonomiska block, är inte resultatet av brist på resurser – det är resultatet av felaktig fördelning. Ett barn i Europa är inte fattigt för att kontinenten är fattig, utan för att någon annan är orimligt rik. Det är bara genom att krossa det kapitalistiska produktionssättet och ersätta det med ett system byggt på behov istället för profit som vi kan garantera varje barn en framtid fri från hunger, sjukdom och hopplöshet. Barnens öde är klasskampens skarpaste anklagelse mot dagens samhällsordning.
Josef Brant
