POLITISK KOMMENTAR i vår serie om hur de ledande makterna rustar sina militär för krig.
Indien säljs i dag som ”världens största demokrati” och ”framtidens tillväxtmotor”. Bakom affischerna ser vi något annat: en stat som fogar samman marknad, nationalism och militär upprustning – och skickar räkningen till arbetare och bönder.
Regeringens budskap är enkelt: disciplin på hemmaplan, prestige utåt. Det översätts till
- växande försvarsbudget, egna vapenprogram och snabbspår för inköp,
- industripaket till storbolag (”lokalisering”, skatterabatter, undantag),
- nedskärningar och privatiseringar som pressar löner, rättigheter och basservice.
Resultatet blir en militariserad marknad: vinstgarantier till leverantörer, tvång för arbetare att hålla hjulen rullande – i hamnar, på spår, i IT och telekom.
Indien marknadsförs som ”balanserande” mellan stormakter, men balansen handlar mindre om neutralitet och mer om förhandlad plats i blockdisciplinen: samövningar till havs, samkörning av vapensystem, handelskrig där tullar och undantag används som tryckmedel. Den som trycks är indiska löntagare: dyrare import, svagare valuta, dyrare mat och boende – medan exportgrenar slits sönder och sys om efter andras behov.
Billig råvara in, värdekedjor ut. När makten väljer billig energi oavsett ursprung eller lovar öppna marknader för utländskt kapital, landar vinsterna högst upp. Textil- och läderkluster förlorar order i svängningarna; IT och BPO får säkerhetskontrakt men också hårdare kontroll; jordbruket pressas att anpassa sig till exportkedjor och vattenprivatisering. Det är piskor för massorna, morötter för monopolen.
Nationalism som disciplinmaskin
Religiös chauvinism och lagpaket mot opposition normaliserar förbud, övervakning och polisvåld. Fackliga strejker behandlas som ordningsstörningar. Student- och bonderörelser svartmålas. Syftet är inte ”ordning” – syftet är att knyta arbetskraften till upprustningen.
Flottan byggs ut, hamnar och ökedjor i Indiska oceanen säkras, militär infrastruktur växer. Bakom prat om ”stabilitet” döljer sig kontroll över sjöleder och råvaruflöden – samma karta som alla andra stormakter ritar, men med indiska färger.
Det har redan synts vad som skakar överheten:
- massiva bondeprotester mot liberaliseringar och skuldslaveri,
- generalstrejker i industrin,
- hamn- och transportaktioner som hotar leveranskedjorna.
Detta är klassens språkrör – inte TV-studiornas experter.
Vi tar inte ställning för något imperialistiskt läger. Vi tar ställning för arbetare i Indien och här.
Indien framställs som en ”balanserande” kraft. I verkligheten sugs landet – liksom vi – in i samma krigsekonomi där arbete, mark och liv pressas för att mata en växande militärapparat. Vår uppgift är inte att välja flagga på krigsfartyget, utan att stoppa leveransen av bränsle till hela maskinen – genom klassens egna organisationer, över gränserna.
Josef Brant
