POLITISK KOMMENTAR Under de senaste månaderna har Europa skakats av en våg av strejker och protester. Från Frankrike till Tyskland, från Grekland till Italien, går hundratusentals arbetare ut i massiva aktioner mot nedskärningar, lönesänkningar och förlängd arbetstid. Trots att de borgerliga medierna försöker beskriva varje konflikt som isolerad, framträder en gemensam linje: kapitalet och dess stater försöker vältra över kostnaderna för sin ekonomiska och politiska kris på arbetarklassen, medan arbetarna kämpar för att försvara sina mest grundläggande rättigheter.
I Frankrike har fackföreningarna organiserat landsomfattande strejker mot regeringens åtstramningspaket och pensionsreform. Hundratusentals har deltagit i protesterna, där missnöjet riktas mot att det sociala systemet monteras ned medan militärutgifterna växer. Den nye premiärministern Sébastien Lecornu har hittills bara bekräftat att staten står fast vid kursen: krig och kapitalets behov prioriteras framför folkets välfärd.
I Tyskland har regeringen under Friedrich Merz enats om omfattande nedskärningar av sociala utgifter. ”Välfärdsstaten är en börda”, säger den borgerliga regeringen, samtidigt som de inte tvekar att ösa miljarder över storföretagen och rusta upp krigsmakten. Sociala rättigheter framställs som ett hot mot ”konkurrenskraften”, medan arbetslöshet, fattigdom och otrygghet breder ut sig.
I Grekland har arbetarklassen mött ett av de mest brutala angreppen på senare år. Regeringens försök att lagstifta om en 13-timmars arbetsdag har väckt massivt motstånd. PAME och andra klasskampsinriktade fackföreningar förbereder en generalstrejk i oktober. Arbetarna kräver inte bara att de reaktionära lagarna rivs upp, utan också en 7-timmars arbetsdag och återinförandet av tidigare sociala rättigheter som 13:e och 14:e månadslönen.
I Italien har protesterna fått en dubbel karaktär: dels en kraftfull facklig kamp för högre löner och bättre arbetsvillkor, dels en politisk kamp mot regeringens stöd till Israel och dess deltagande i krigsförberedelserna. Generalstrejker har lamslagit transportsektorn och hamnarna, och arbetarklassen har tydligt kopplat samman kampen mot utsugningen i Italien med solidariteten med det palestinska folket.
Den europeiska strejkvågen är inte ”missnöje” i marginalen — den är ett uttryck för en fördjupad systemkris. Inflationen, energichocken, stagnationen och den imperialistiska upprustningen är inga naturfenomen; de är kapitalismens egen dynamik när profiten trycks ner. Borgarklassen svarar med sin standardkur: förlängd arbetstid, reallönesänkningar, höjd pensionsålder, nedskärningar i vård och utbildning. Välfärdens resurser pumpas över till krigsbudgetar: från pensioner till pansar, från skolor till granater. Detta är klasskrig uppifrån.
Arbetarklassens svar växer däremot nerifrån: strejker, massdemonstrationer, blockader och försvar av kollektiva rättigheter. Erfarenheten driver fram en insikt: kampen mot utsugning i varje land är en del av en och samma strid mot imperialismen. Kapitalet agerar samordnat över gränserna — därför måste klassen organisera sig internationalistiskt, genom enhetsfront, strejkkommittéer, stridbara fack och ett revolutionärt parti som kan samordna och höja kampen till politisk nivå.
Här finns den avgörande skiljelinjen: borgarklassen försvarar sina profiter; arbetarna kämpar för livets nödvändigheter — arbete, vila, sjukvård, bostad, en värdig ålderdom. Dessa behov kan inte garanteras inom kapitalismens ram. Lenin lärde oss att imperialismen är kapitalismens högsta, ruttna stadium: ”nödvändiga reformer” i borgarnas mun är i verkligheten en offensiv för att vältra över krisens bördor på folket och förbereda nya krig.
Därför räcker inte vädjanden till ”snällare” regeringar eller kosmetiska kompromisser. Uppgiften är att bygga den kraft som kan bryta kapitalets makt: en medveten, organiserad arbetarrörelse med socialistiskt program som kan förena dagskampens krav (löner, arbetstid, pensioner) med den strategiska riktningen mot arbetarmakt och socialisering av de avgörande produktionsmedlen.
Europa står vid en vändpunkt. Antingen pressas borgarnas åtstramning igenom med NATO-anpassning och militarisering — eller så växer klasskampen till en motmakt som inte bara försvarar gamla rättigheter utan öppnar vägen mot en ny ordning. För arbetarklassen i Sverige betyder det: Frankrikes, Tysklands, Greklands och Italiens strider är våra. Deras fiende är vår fiende; deras segrar våra segrar. Bygg internationalismen i praktiken, förena lönekamp med motstånd mot upprustning och krigspropaganda, och res ett socialistiskt alternativ.
Kapitalismen föder krig — låt oss bygga fred.
Josef Brant
