UTRIKES Fattigdomen bland äldre människor har nått kritiska nivåer globalt, visar nya data från internationella organisationer. I flera utvecklade länder lever mer än en tredjedel av pensionärerna under fattigdomsgränsen, medan miljontals äldre i fattigare regioner saknar både pension och grundläggande försörjning.
Enligt en sammanställning från Statista, baserad på OECD-data, är skillnaderna i levnadsstandard enorma. I de skandinaviska länderna, där statliga trygghetssystem fortfarande har en viss styrka, lever färre än 8 % av personer över 66 år i fattigdom. I Estland, Lettland och Nya Zeeland överstiger dock andelen 33 %.
Särskilt tydlig är utvecklingen i Nya Zeeland, där andelen fattiga pensionärer ökade från 20 % till 34 % mellan 2019 och 2022 – en följd av inflation och minskad köpkraft. Nästan hälften av landets äldre uppger att de dragit sig undan socialt umgänge, medan många tvingats spara på mat och sjukvård.
I USA lever cirka 23 % av pensionärerna i fattigdom, i Storbritannien 14,9 % och i Spanien 13,1 %. I Kanada ligger siffran något lägre, på 11,6 %.
Situationen är ännu mer dramatisk i utvecklingsländerna. Enligt FN:s rapport för 2023 lever 40 % av befolkningen i de minst utvecklade länderna i extrem fattigdom, och endast 5 % av de äldre får någon form av pension. Miljontals människor som arbetat hela livet i den informella sektorn står utan stöd när de blir gamla.
Följd av kapitalismens globala struktur
Den växande åldersfattigdomen är inte en naturkatastrof, utan en följd av kapitalismens globala struktur: vinster privatiseras, medan ansvaret för välfärden individualiseras. Den så kallade “aktiva ålderdomen” har blivit en täckmantel för arbetslivets förlängning och statens reträtt.
När kapitalet avskaffar sina egna sociala åtaganden tvingas arbetarklassen bära konsekvenserna — i form av ett liv i osäkerhet, sjukdom och ensamhet även efter ett helt yrkesliv. Den verkliga frågan är inte hur länge människor kan arbeta, utan varför de som skapat världens rikedomar dör i fattigdom.
