UTRIKES FACKLIGT Det franska dotterbolaget till telekomkoncernen Nokia har kommit överens med två av de största facken om att säga upp 421 anställda genom ett kollektivt uppsägningsprogram. Av de berörda arbetar 343 i Parisregionen och 78 i departementet Côtes-d’Armor – totalt runt 18 procent av Nokias franska personalstyrka. Modellen för ”kollektivt kontraktsupphörande” gör det möjligt att minska bemanningen i samförstånd med facken utan att företaget behöver visa upp ett formellt ”ekonomiskt” skäl.
Facken reagerar olika på uppgörelsen. Vissa beskriver nedskärningen som ett hårt men ”nödvändigt” beslut som kan användas för att ”föryngra” personalen och omplacera en del arbetare. Andra fackliga organisationer vägrar stödet och talar istället om en medveten nedmontering av verksamheten – ännu ett ”offer” på sparpolitikens altare, där arbetarna betalar priset för en strategi som i åratal gått ut på att pressa ned kostnader och höja avkastningen till ägarna.
Planen är den senaste i en lång rad ”omstruktureringar” inom Nokia under det gångna decenniet, där jobb försvunnit bit för bit i Frankrike, Finland och andra länder. Resultatet är en successiv försvagning av den lokala kompetensen, samtidigt som företaget hänvisar till global konkurrens, digitalisering och ”nödvändig effektivisering”. Arbetarna på golvet ser i stället hur samma ledning fortsätter belöna sig själv och aktieägarna, medan trycket på dem som blir kvar i produktion och utveckling skruvas upp.
Klassamarbete i stället för klasskamp
Det här är ännu ett exempel på hur en strategisk industri – telekom, digital infrastruktur, forskning – styckas upp och underordnas kortsiktig profitjakt. Istället för att säkra stabila jobb, tekniskt kunnande och långsiktig produktion i samhällets intresse, styrs kursen av koncernledning och finanskapital. Nedskärningarna i Nokia bekräftar återigen att arbetarklassen inte kan lita på ”marknaden” för att försvara sysselsättning och industri – den uppgiften kan bara drivas genom organiserad kamp och ett annat samhällssystem där produktionens inriktning bestäms efter samhälleliga behov, inte aktiekurser.
Uppgörelsen med Nokia blottar den ruttnande kärnan i den västeuropeiska fackliga byråkratin: klassamarbete i stället för klasskamp. När facktoppar ”förhandlar fram” ett kollektivt utträde där hundratals kamrater görs arbetslösa, legitimerar de kapitalets rätt att skära – i dag de andra, i morgon dem själva. Lenin varnade för proletäraristokratins roll: skikt som binds till monopolprofiterna och säljer ut klassens långsiktiga intressen för smulor vid bordet. Vi ser samma mekanik i Sverige. Det här är inte ”ansvar”, det är kapitulation. Svaret kan inte vara fler partsöverenskommelser på kapitalets villkor, utan stridsberedskap, fabriks- och branschvisa samordningar, blockader mot nedläggningar och ett politiskt program som bryter med profitstyrningen. Antingen organiserar arbetarklassen sin egen makt – eller så fortsätter finanskapitalet att organisera vår uppsägning.
