UTRIKES FACKLIGT Den planerade obegränsade strejken bland järnvägsarbetarna i Sydkorea ställdes in i sista stund, efter att facket nått en uppgörelse med regeringen om produktivitetsbonusar. Några timmar före strejkstart kom parterna överens om en modell där taket för bonusarna successivt höjs från dagens 80 procent av grundlönen till 90 procent 2026 och 100 procent 2027. Överenskommelsen gäller de anställda i det statliga bolaget Korail och sätter tillfälligt punkt för en utdragen konflikt om ersättningssystemet.
Bakgrunden är att järnvägsfacket anklagat regeringen för att bryta tidigare löften. En första strejk var planerad till den 11 december, men sköts upp när staten gav preliminära utfästelser om förändringar. När finansministeriet därefter försökte omtolka överenskommelsen svarade facket med att kalla till obegränsad strejk från den 23 december. Som motdrag aktiverade regeringen ett krisorgan, tog fram planer för att ersätta järnvägspersonalen och satte in extra busslinjer för att mildra effekterna av en eventuell trafikchock.
Efter nattens kompromiss rullar tågtrafiken vidare i normal takt, både höghastighetståg, fjärrtåg och viktiga pendel- och tunnelbanelinjer i och omkring Seoul. Den slutliga planen för bonusökningarna ska nu godkännas av Kommittén för statliga bolag, där staten formellt styr bolag som Korail. För regeringen innebär avtalet att man undviker ett öppet sammanbrott i järnvägstrafiken mitt i en period av ekonomisk osäkerhet – till priset av något högre lönekostnader.
Visar både styrka och begränsning
Ur arbetarklassens perspektiv visar uppgörelsen både styrka och begränsning. Facket tvingade staten till eftergifter genom att hota med att stoppa blodomloppet i landets ekonomi, men kravet koncentrerades till bonusnivåer – inte till fråga om arbetstakt, bemanning, arbetsmiljö eller kontroll över den statliga koncern som ändå drivs efter kapitalets lönsamhetslogik. Regeringens krisplaner – att snabbt ersätta strejkande med andra arbetare och reservtrafik – pekar samtidigt på hur långt staten är beredd att gå för att hålla hjulen rullande oavsett priset för dem som faktiskt kör tågen. För att bryta den ställningen behövs inte bara bättre bonusar, utan en bredare, samordnad kamp där transportarbetare och andra lönearbetare i offentlig sektor agerar som en medveten social kraft, under arbetarklassens egen ledning mot ett system där järnvägen drivs efter samhälleliga behov – inte företagens balansräkningar.
