POLITISK KOMMENTAR Det virala uttalandet i SVT:s Skavlan & Sverige, där influencern Alexandra Nilsson sade att hon i ett tänkt nödläge skulle rädda sina hundar före någon annans treåriga barn, har väckt starka reaktioner. Det som gör frågan allvarlig är inte bara själva uttalandet, utan att så många i kommentarsfälten säger sig dela samma hållning. Debatten visar därför inte bara vad en enskild person tycker, utan blottlägger ett djupare ideologiskt och socialt sönderfall i det kapitalistiska samhället.
Det måste sägas klart: att människor älskar sina djur är inte problemet. Det är naturligt att känna stark tillgivenhet till ett husdjur, och inget civiliserat samhälle ska uppmuntra grymhet mot djur. Men människan måste stå högre än djuret, och barnet högre än båda i en sådan nödsituation. När ett samhälle börjar behandla detta som en kontroversiell ståndpunkt, då har något gått djupt fel. Då handlar det inte längre om personlig smak eller “provokativa åsikter”, utan om en förskjutning i själva människosynen.
Ur marxistisk-leninistisk synvinkel är detta inte svårt att förstå. Människan är ingen isolerad ö. Hon är en samhällelig varelse, formad i arbete, gemenskap och kollektiva relationer. Det borgerliga samhället däremot lär henne motsatsen. Hela den kapitalistiska ideologin uppfostrar människan att sätta det egna jaget först, att se andra inte som kamrater och medmänniskor utan som konkurrenter, främlingar eller störningsmoment. När denna ideologi får verka tillräckligt länge bryts solidariteten ner, och kvar blir ett samhälle där privat känsloliv väger tyngre än ansvar för andra människor.
Detta sker inte av sig självt. Bakom denna utveckling står också företag och medieindustrier som tjänar pengar på att förstärka individualismen. Sociala medier belönar narcissism, självupptagenhet och ständig jakt på uppmärksamhet. Vanliga medier säljer rädsla, skandaler och privatism. Den kommersiella kulturproduktionen, inte minst Hollywood, återkommer ständigt till samma budskap: individen i centrum, den privata resan, den lilla slutna familjen, det personliga traumat, den personliga frälsningen. Kollektivet framställs sällan som människans naturliga livsform, utan osynliggörs eller misstänkliggörs. Därigenom reproduceras dagligen en borgerlig människosyn där det gemensamma försvagas och det privata upphöjs till högsta princip.
Här måste vi också vara teoretiskt klara. Marxismen lär oss att människans väsen inte ligger i egoismen utan i hennes samhälleliga relationer. Engels visade att familjeformer och sociala relationer inte är eviga eller naturliga i borgerlig mening, utan historiskt formade. Det som i dag framställs som “naturligt” — den slutna privatsfären, den isolerade individen, den avskurna kärnfamiljen — är i själva verket ett socialt resultat av klassamhällets utveckling. Därför är det inte heller märkligt att ett samhälle genomsyrat av borgerlig propaganda till slut producerar människor som uppfattar sina privata känsloband som viktigare än plikten mot andra människor, till och med mot barn.
Det verkligt skrämmande i denna episod är därför inte bara kvinnans ord, utan det stöd hon fått. När stora skaror människor utan tvekan säger att de också skulle låta ett barn dö för att rädda sina egna djur, då ser vi hur långt den borgerliga individualismen har trängt in i människors medvetande. Det är ensamhetens, alienationens och det sociala sönderfallets språk. Ett samhälle där människor förlorar förmågan att spontant sätta ett barns liv främst är ett samhälle i moralisk och social kris.
Men kritiken måste riktas rätt. Denna kvinna ska inte behandlas som ett monster. Hon är inte orsaken till sjukdomen, utan ett uttryck för den. Hon är en produkt av en tid där människor isoleras från varandra, där gemenskapen ersätts av marknadsrelationer, där kollektivets plats krymper och där husdjuret för många blir en ersättning för den mänskliga närhet och tillit som samhället inte längre förmår ge. Felet ligger därför djupare än i individens val. Felet ligger i det system som formar sådana val som begripliga, försvarbara och till och med beundransvärda.
Det är därför denna debatt måste lyftas från sensationsnivån till den samhälleliga nivån. Frågan är inte bara vad en influencer sade i tv. Frågan är vad det säger om ett samhälle där allt fler människor tänker likadant. Kapitalismen producerar inte bara ekonomisk ojämlikhet och exploatering. Den producerar också en stympad människa: ensam, misstänksam, känslomässigt instängd i det egna, avskuren från kollektivet och därför oförmögen att fullt ut leva som den samhälleliga varelse hon är.
Mot detta ställer marxismen något helt annat: människan som del av ett kollektivt liv, människan som ansvarig inför andra människor, människan som finner mening i gemenskap snarare än i privat reträtt. Ett friskt samhälle lär inte människor att välja djur före barn. Ett friskt samhälle lär människor att värna allt levande, men att sätta människan först — särskilt barnet, som bär framtiden. När denna självklarhet börjar upplösas är det ett tecken på att samhället är djupt sjukt.
Det vi ser är därför inte bara en viral kontrovers. Vi ser kapitalismens mänskliga resultat: ensamhet, alienation, borgerlig individualism och upplösning av de band som gör människan till människa. Och just därför räcker det inte att fördöma ett enskilt uttalande. Det som måste fördömas är den samhällsordning som gjort ett sådant uttalande möjligt, begripligt och populärt.
Josef Brant
