UTRIKES FACKLIGT Den stora strejken i den turkcypriotiska delen av Cypern fortsätter trots att myndigheterna tvingats backa från sitt första dekret om att frysa kostnadstillägget för offentliganställda. Cyprus Mail rapporterade den 8 april att den styrande koalitionen drog tillbaka dekretet, men att fackföreningarna ändå lät generalstrejken fortsätta eftersom regeringen samtidigt försökte driva igenom en ny modell som skulle ge full indexering bara till dem som tjänar upp till 75 000 turkiska lira i månaden, medan högre inkomster skulle få halverat tillägg.
Samma källa visade att tusentals demonstranter åter samlades vid parlamentet, att protesterande flera gånger trängt in på området och att fackliga ledare fortsatte kräva både att hela förslaget dras tillbaka och att regeringen avgår. Den 9 april stod konflikten fortfarande olöst. Det var också då den turkcypriotiske ledaren Tufan Erhürman meddelade att hans försök att medla mellan regeringen och facken inte längre hade någon grund att bygga vidare på. Han är alltså inte ”president” i den mening underlaget angav, utan den turkcypriotiske ledaren i den pågående politiska konflikten.
Bakgrunden är regeringens försök att spara pengar genom att försvaga ett etablerat system för löneindexering mot levnadskostnaderna. För facken handlar det därför inte om en teknisk budgetfråga utan om ett direkt angrepp på arbetarnas reallöner i ett läge där levnadskostnaderna redan pressar hushållen hårt. När regeringen först försökte köra över motståndet med dekret och sedan återkom med en modifierad modell, visade den samma grundhållning som många borgerliga regeringar i kris: arbetarna ska bära bördan för offentliga underskott, inflation och ekonomiskt sönderfall, medan själva sparlinjen ligger fast.
Det som gör konflikten särskilt tydlig är att den snabbt sprängt ramarna för vanlig löneförhandling och blivit en öppen politisk kraftmätning. När facken inte nöjer sig med smärre justeringar utan kräver att både åtgärderna och regeringen ska bort, visar det hur djupt misstron gått. Arbetarna försvarar här inte något övermått av privilegier, utan rätten att inte få sina löner urholkade genom ett ensidigt statligt ingrepp. Den fortsatta generalstrejken visar också att så kallade välfärdsreformer under kapitalismen ofta bara är en annan beteckning för omfördelning nedåt: staten försöker minska sina utgifter genom att ta från dem som säljer sitt arbete. När det möter organiserat motstånd förvandlas den budgettekniska lögnen snabbt till öppen klasskamp.
