UTRIKES I Kina har det under april blossat upp en snabb och laddad debatt om så kallade digitala “kollegeskills” eller AI-dubbelgångare av anställda. Det som går att belägga är inte att detta redan blivit ett fullt ut “massivt” och allmänt etablerat system i hela ekonomin, utan att ett öppet projekt kallat colleague.skill fått stor spridning och att diskussionen på kinesiska plattformar kretsar kring hur företagsdata, chattar, dokument och arbetsrutiner kan användas för att bygga AI-agenter som efterliknar en anställds kunskap, tonfall och arbetssätt. Projektets egen GitHub-sida beskriver just en sådan arkitektur, med insamling av flera datakällor och automatisk generering av både “Work Skill” och “Persona”.
Samtidigt visar diskussioner på Zhihu att många uppfattar tekniken som ett sätt att “raffinera” avgångna kollegor till digitala tillgångar, medan inlägg på V2EX beskriver att vissa arbetsplatser redan börjat kräva att anställda bygger upp agent- eller skill-versioner av sina roller som del av sitt arbete och till och med som bedömningsgrund.
Det vi faktiskt ser är en snabbt växande trend där arbetsköparsidan och teknikmiljön undersöker hur anställdas erfarenheter kan destilleras till återanvändbara digitala moduler. Zhihu-texter beskriver uttryckligen hur Feishu-meddelanden, DingTalk-dokument, mejl, skärmbilder och andra arbetsmaterial kan användas som råmaterial för att bygga en digital kopia av en tidigare kollega, och diskussionen kretsar också kring juridiska och etiska frågor om vem som egentligen äger arbetskunskapen när den väl samlats i företagets system. Ett reportage från Shanghai Daily-nätverket beskrev till och med ett konkret fall där ett spelmedieföretag i Shandong gjort en digital replik av en tidigare HR-anställd. Det betyder inte att allt detta redan är standardiserat, men det betyder att kapitalet testar en modell där arbetaren inte bara exploateras medan han eller hon är anställd, utan också efteråt, när erfarenheten ska göras till maskinell egendom.
Här blir kapitalets syfte ovanligt naket. Kapitalet nöjer sig aldrig med att köpa arbetstid; det försöker också beslagta arbetets metoder, språk, relationer och tysta kunnande för att göra dem oberoende av den levande arbetaren. Det är därför denna trend är så betydelsefull. Om företaget kan förvandla den anställdes erfarenhet till en digital tillgång som står kvar efter uppsägningen, då minskar dess beroende av den faktiska människan och dess möjlighet att pressa löner, öka utbytbarheten och genomföra uppsägningar stärks. Tekniken presenteras som effektiv kunskapsöverföring, men dess klassinnehåll är tydligt: företaget vill göra arbetaren mer genomskinlig, mer kopierbar och mindre oumbärlig. Det är inte mänsklig frigörelse som eftersträvas, utan en arbetsordning där kapitalet kan behålla kompetensen, kasta ut personen och ändå fortsätta utvinna värde ur det som tidigare bara levde i den anställdes huvud och praktik.
