UTRIKES FACKLIGT Arbetarprotesterna i Noida i den indiska delstaten Uttar Pradesh växte under april till en av de största öppna arbetskonflikterna i regionen på senare tid. Den 13 april att en fabriksarbetarprotest i Noida, efter flera dagars mobilisering, övergick i våldsamma sammandrabbningar där fordon sattes i brand, stenar kastades och polisen svarade med tårgas och vad den kallade “minimal force”.
Dagen därpå omkring 40 000 arbetare deltagit i protesterna och att över 300 personer gripits, samtidigt som delstatsregeringen tvingades höja minimilönerna retroaktivt från den 1 april. Protesterna drevs av krav på högre löner, reglerade arbetstider, ordentlig övertidsersättning och efterlevnad av nationella arbetsregler. Bakgrunden var en levnadskostnadskris som förvärrats av dyrare energi och bränslen efter kriget kring Iran.
Delstatens arbetsminister kallade oroligheterna för en “välplanerad konspiration” och nämnde en möjlig Pakistan-koppling, vilket visar hur snabbt den borgerliga staten försökte flytta fokus från arbetarnas krav till ett narrativ om yttre infiltration och ordningshot. Samtidigt medgav staten genom lönehöjningen att missnöjet hade materiell grund och inte kunde avfärdas som enbart sabotage.
Här framträder kapitalets syfte mycket tydligt. Kapitalet behöver billig, disciplinerad och utbytbar arbetskraft i industrizoner som Noida, där produktionen hålls igång genom långa arbetsdagar, låga löner och svag efterlevnad av arbetarskydd. När arbetarna reser sig för att kräva en större del av det värde de själva skapar, svarar staten först med repression och sedan med smutskastning.
Det är inte en olycklig avvikelse utan en klasslogik: kapitalet vill hålla nere arbetskraftskostnaden, och staten skyddar denna ordning genom polis, massgripanden och försök att förvandla social kamp till säkerhetsfråga. När arbetarna dessutom får rätt i sak genom framtvingade lönejusteringar visar det att deras kamp pekade rakt på systemets kärna: de som bär industrin får inte ens den lön som krävs för att leva värdigt, eftersom kapitalets mål aldrig är arbetarnas välfärd utan maximal utsugning under stabila former.
