EKA Riktpunkt publicerar nedan ett uttalande från Europeisk Kommunistisk Aktion (EKA) om rätten till sjukvård och den privatisering av vård och omsorg som hänger samman med social nedmontering och resurser som tilldelas den militära upprustningen:
[Bourgeoisin] har upplöst den personliga värdigheten i bytesvärde och i stället för de talrika lagstadgade och välförtjänta friheterna satt den samvetslösa handelsfriheten allena… (K. Marx, F. Engels, Kommunistiska manifestet, 1848)
Sedan slutet av 1980-talet har den offentliga hälso- och sjukvården överallt – och i synnerhet inom EU – varit en av de sektorer som drabbats hårdast av den kapitalistiska omstruktureringen. Enligt OECD har de totala hälso- och sjukvårdsutgifterna stigit kraftigt i reala termer från 1991 till idag, medan den andel som tilldelas den offentliga vården, också i reala termer, i princip har stått stilla – eller till och med sjunkit avsevärt i Italien, Grekland och Spanien. Detta har skett parallellt med en motsvarande ökning av det offentliga stödet till privat hälso- och sjukvård via de allmänna skatterna, ett växande beroende av privata sjukvårdsförsäkringar samt en ökning av de kostnader som inte täcks utan betalas direkt av användarna (så kallade patientavgifter eller egna utlägg).
Offentliga vårdinrättningar omvandlas till företag och styrs efter privata marknadskriterier av sjukhuschefer vars primära mål inte är patienternas hälsa, utan ekonomiska resultat. Överläkare och annan högre medicinsk personal dras ofta in i vård- och läkemedelsbolag under vinstdrivande affärslogiker. Detta leder ofta till att medicinska beslut inte fattas utifrån rent hälsomässiga kriterier och patientens bästa, utan snarare med målet att tjäna dessa företags finansiella intressen. Medicinsk personal och paramedicinsk personal hålls medvetet i hög grad underbemannade, väntetiderna för medicinska tjänster blir längre, patientavgifterna höjs, samtidigt som de återstående tjänsterna som fortfarande täcks av den offentliga vården minskar i både kvantitet och kvalitet – tjänster som egentligen inte är gratis, eftersom de redan har betalats av skattebetalarna. Allt detta pressar dem som har råd mot privata försäkringar och privat vård, medan de som saknar tillräckliga medel tvingas avstå från behandling – ett oroande och växande fenomen som avslöjar en klassbaserad diskriminering, vilket i praktiken förnekar den allmänna rätten till vård och hälsa som hycklande proklameras i borgerliga konstitutioner.
Utkontrakteringen av tjänster och behandlingar till privata företag, frivilligorganisationer och sociala kooperativ, i stället för tillhandahålla dem offentligt, visar sig vara ännu dyrare för de offentliga finanserna än att behålla dessa tjänster inom de offentliga strukturerna. Samtidigt minskar kvaliteten och exploateringen av arbetarna ökar, i form av längre – ofta utmattande – arbetstider och tyngre arbetsbörda i kombination med låga löner.
När den möts av växande vårdbehov – som beror både på en ökad livslängd och på den intensifierade exploateringen i produktionen, liksom arbetets fysiskt och psykiskt utmattande natur – stärker den borgerliga staten dolda former av privatisering, så kallade offentlig-privata partnerskap. Dessa monterar ner den offentliga vården och förvandlar hälsa till en handelsvara till förmån för det kapital som verkar inom sektorn, antingen direkt (såsom läkemedelsbolag och privata vårdgivare) eller indirekt (såsom banker och försäkringsbolag).
De resurser som på så sätt avleds från att skydda folkmassornas hälsa används i stället till att finansiera upprustning och offentliga stödåtgärder för privat ackumulation och vinst, i en form av omvänd välfärd som tar från arbetarklassen och de breda folklagren och ger till borgarklassen. Denna process har sin rättsliga grund i rekommendationerna från den europeiska planeringsterminen (EU:s årliga cykel för samordning av ekonomisk politik) och i de makroekonomiska restriktionerna i stabilitets- och tillväxtpakten, som antagits av Europeiska kommissionen och EU-medlemsstaternas borgerliga regeringar – vilket utgör ännu ett skäl till att stärka kampen för att lämna denna och alla andra imperialistiska allianser.
Samtidigt som kapitalismen monterar ner den offentliga vården och tvingar arbetarna och de breda folklagren att utstå allvarliga orättvisor, ojämlikheter och skillnader i behandling även inom hälso- och sjukvården – trots den enorma utvecklingen av vetenskapliga upptäckter och teknisk kapacitet – vill vi påminna om att socialismen alltid har garanterat rätten till hälsa och till en högkvalitativ, helt kostnadsfri sjukvård för alla. Även idag ligger det socialistiska Kuba, trots de enorma svårigheter som orsakats av den kriminella blockad som USA-imperialismen påtvingat landet, i framkant när det gäller medicinsk forskning och i att säkerställa gratis sjukvård för sitt folk.
Kommunister förklarar att rätten till hälsa är en universell rättighet – framför allt en samhällelig sådan – för människan, grundläggande för att säkerställa livets kvalitet, värdighet och varaktighet. Liksom alla de rättigheter som kapitalismen förnekar oss, måste denna hävdas genom att kräva att inga offer görs för kapitalets vinster eller krigets slakthus, genom att vi motsätter oss privatiseringen av sektorn, och genom att kräva en allmän, avgiftsfri offentlig hälso- och sjukvård samordnat med vår bredare kamp för socialism-kommunism.
