KRÖNIKA Det verkar som om kriget har stannat på fältet. Det kan hända att det kommer att hålla på jättelänge i den takten. Allt som publiceras om kriget är ett oändligt fram och tillbaka.
Men det framgår av rapporterna att dödandet av obeväpnat folk och förstörelsen av civila och ekonomiska anläggningar fortsätter som vanligt.
Kan orsaken vara att båda sidorna, Väst/Ukraina och Ryssland, är lika starka gällande vapenstyrka och soldater?
Kan det vara att den internationella politiska jämvikten inte tillåter ett slut på kriget med en segrare?
Men oavsett svaren på de frågorna betyder det inte att båda sidorna inte lider enorma katastrofer.
Ukraina har förlorat en stor del av sin unga generation och därmed en dyster demografisk och ekonomisk framtid. Har förlorat ca 20 procent av sitt territorium och lider stora förluster i sin infrastruktur. Miljoner har dessutom lämnat landet.
Å andra sidan har Ukraina, med NATO:s hjälp, kommit i stånd att kunna slå längre och ännu längre in i Rysslands territorium och förstöra vitala produktionsenheter.
Men hur länge orkar Ukrainas folk vara Västs försökskanin och offra sig?
Ryssland i sin tur har offrat sin ställning i Mellanöstern och delvis i Afrika på grund av kriget. Liknande tendenser utvecklas i Kazakstan och i Armenien, som länge varit Moskvas nära allierade.
Har fått offra nästan hela sin flotta i Svarta havet och har helt förlorat sin dominans där.
Ryssland befinner sig i en militär återvändsgränd som mycket enkelt kan bli en politisk sådan.
De slag som Ryssland får djupt in i sitt territorium gör att det ryska folket kommer närmare krigets fasor för första gången. Det gör situationen mer komplicerad.
Putins regim finner sig framför en korsväg. Antingen ska den intensifiera kriget med alla medel som finns, t.ex. med en generell mobilisering av fler soldater och kalla kriget vid sitt rätta namn, eller så ska den dras till en slags kompromiss och lämna åt sidan sina allra första planer för en lätt seger.
Dilemmat för bägge parterna är detsamma. Deras borgerliga system måste svara på en grundläggande fråga: är de mer rädda för sitt eget folk eller för fienden på andra sidan?
Om borgarklasserna ska vara nöjda med dagens resultat eller inte är en liknande fråga. Med andra ord: tjänar de nog med profit på kriget eller på en borgerlig fred? Det är inte lätt att svara! Det finns många intressenter som profiterar på kriget, främst NATO:s och Rysslands krigsindustri. Men flera andra, bland dessa svenska aktörer, väntar på att få bygga upp förstörda vägar och anläggningar, få igång industrier och få tillbaka förlorade vinster på sin stora satsning på Ukraina.
Det är imperialismens dilemman. Ukrainas och Rysslands folk har levt fredligt och utan konflikter i nästan 70 år under Sovjetunionen och nu dödar de varandra för borgarklassernas intressen. Bara det visar socialismens övertag och visar samtidigt vilken lösning som är den rätta. Bara socialismen kan garantera en permanent lösning på konflikter, nationalistisk anda och reaktionära tankar och aktioner.
Panos Alepliotis
