UTRIKES Borgerliga medier i väst uttrycker växande oro över att unga människor i USA och Europa i allt högre grad vänder sig mot kapitalismen och söker socialistiska lösningar. The Economist har varnat för ”Gen Z-socialism”, medan Financial Times beskriver varför unga amerikaner allt oftare säger sig ha en positiv syn på socialism och till och med kommunism. En Cato/YouGov-mätning från 2025 visade att 62 procent av amerikaner mellan 18 och 29 år hade en positiv syn på socialism och 34 procent på kommunism.
De borgerliga kommentatorerna försöker ofta framställa detta som ungdomlig naivitet, okunnighet eller egoism. Men den materiella grunden är uppenbar. Unga människor växer upp i ett kapitalistiskt system där bostäder blivit oåtkomliga, hyror skenar, utbildning skuldsätter, vård ruinerar och arbetslivet präglas av osäkerhet. Den sociala modell som tidigare generationer kunde tro på – fast jobb, egen bostad, trygg pension och viss social rörlighet – har för många unga helt enkelt kollapsat.
Bostadskrisen är central. I storstäderna möter unga arbetare och studenter hyror och bostadspriser som ligger långt bortom deras inkomster. De förväntas arbeta, betala studielån, konsumera, flytta efter arbetsmarknaden och ändå någon gång bygga ett tryggt liv. Men kapitalismen har gjort bostaden till spekulationsobjekt. Det som borde vara en social rättighet har blivit en tillgångsklass för banker, fastighetskapital och investerare.
När unga kräver hyreskontroll, beskattning av de rikaste, offentlig vård, nationaliseringar eller prisreglering på basvaror svarar borgerligheten med skräckhistorier om marknadens kollaps. Men det avslöjar mer om borgerligheten än om ungdomarna. För den som inte kan betala hyran är ”marknadens effektivitet” ett hån. För den som skjuter upp familj, utbildning eller vård på grund av kostnader är kapitalismens löfte redan brutet.
Det är också tydligt att de borgerliga medierna fruktar att unga kopplar samman utrikespolitik och klasspolitik. Kriget i Gaza, stödet till Israel, militarisering och sociala nedskärningar blir för många unga delar av samma verklighet: pengar finns till krig, subventioner, polis och storföretag, men inte till bostäder, vård och trygghet. Det är därför Palestinafrågan, bostadsfrågan och kritiken mot miljardärer ofta möts i samma ungdomliga radikalisering.
Samtidigt måste marxister vara klara: spontan sympati för socialism är inte detsamma som revolutionär medvetenhet. Många unga söker i dag svar i reformism, socialdemokratiska drömmar, plattformspolitik eller en allmän ilska mot de rikaste. Men även denna ilska har en materiell grund. Den visar att kapitalismens ideologiska grepp har försvagats.
Att borgerliga tidningar kallar ungdomarnas krav ”naiva” förändrar inte verkligheten. Det är inte naivt att vilja ha bostad, vård och arbete utan ständig skuldsättning. Det är inte extremt att kräva att de rikaste ska förlora makt. Det extrema är ett system där unga människor uppmanas att arbeta hårt samtidigt som frukterna av deras arbete samlas hos banker, monopol, fastighetsägare och aktieägare.
Efter Sovjetunionens fall trodde den västliga borgarklassen att den inte längre behövde bevisa kapitalismens överlägsenhet genom sociala eftergifter. Välfärd kunde skäras ned, bostäder privatiseras, facklig makt försvagas och arbetare pressas hårdare. Nu möter kapitalet en generation som inte minns den gamla kompromissen, men som lever med dess sammanbrott.
Det är därför unga åter söker socialistiska svar. Inte för att de läst sig in i alla klassiker, utan för att deras materiella verklighet driver dem dit. Kommunisters uppgift är att förvandla denna ilska till klassmedvetande, organisering och kamp – bort från liberal identitetspolitik, individuell frustration och tom reformism, och mot en självständig arbetarklasslinje för socialism.
