UTRIKES Nordirland har skakats av rasistiska upplopp efter en brutal knivattack i norra Belfast. Den misstänkte gärningsmannen har gripits och den rättsliga processen pågår. Men högerkrafter och rasistiska grupper använde händelsen för att piska upp hat mot migranter och minoriteter. Under de efterföljande våldsamheterna sattes hem, bilar och bussar i brand, människor hotades och familjer tvingades leva i rädsla.
Workers Party i Nordirland fördömde våldet och beskrev det som ett organiserat och orkestrerat uttryck för våld och skrämsel. Partiet pekade på att högern försökte framställa pogromen som ett försvar av kvinnor, barn och lokalsamhället, men att detta i själva verket var en lögn som användes för att legitimera rasistiska hatbrott.
Det är just här klassanalysen måste börja. Ett brott som begås av en individ används av reaktionära krafter för att skuldbelägga hela grupper av människor. Syftet är inte rättvisa, trygghet eller skydd för arbetarfamiljer. Syftet är att rikta arbetarklassens vrede bort från de verkliga orsakerna till otryggheten: fattigdom, bostadsbrist, arbetslöshet, nedskärningar, social misär och ett system där arbetare ställs mot arbetare.
Rasismen är inte en självständig lösning på något samhällsproblem. Den är ett politiskt vapen i klassamhället. När arbetare lärs att se migranten, grannen eller minoriteten som fiende, då skyddas arbetsköparen, hyresvärden, banken och den borgerliga staten. Den ägande klassen vinner när arbetarklassen splittras efter ursprung, religion, hudfärg eller språk i stället för att förenas mot kapitalet.
Det betyder inte att brott ska förnekas eller bagatelliseras. Varje brott ska utredas och varje gärningsman ska ställas till ansvar som individ. Men marxister accepterar aldrig att individuella brott används för kollektiv bestraffning. Det är reaktionens metod: att ta verklig rädsla och social frustration och förvandla den till hat mot andra delar av arbetarklassen.
Det pogromliknande våldet i Nordirland visar hur högern fungerar i praktiken. Den talar om trygghet men skapar terror. Den talar om att försvara lokalsamhället men bränner hem och förstör arbetarklassens egna bostadsområden. Den talar om ordning men organiserar mobbvälde. Den talar om kultur och värderingar men tjänar i praktiken kapitalets äldsta behov: att hålla arbetarklassen splittrad.
Den ägande klassen behöver inte alltid själv stå längst fram i gatans våld. Det räcker att dess politiska representanter, medier, nätverk och högerkrafter skapar en atmosfär där arbetare förmås angripa varandra. Då slipper kapitalet stå till svars för nedskärningar, låga löner, hyror, social utslagning och den otrygghet som kapitalismen själv skapar.
Arbetarklassens svar måste därför vara klassolidaritet. Trygghet byggs inte genom rasistiska mobbar, utan genom organisering, bostäder, arbete, sociala rättigheter och gemensam kamp mot kapitalets makt. Arbetare, oavsett ursprung, har samma grundläggande intresse: att inte utnyttjas, splittras eller användas som brickor i högerns och kapitalets spel.
Rasismen måste bekämpas inte med liberal moralism, utan med marxist-leninistisk klarhet. Den är ett verktyg för att avleda klasskampen. Därför måste varje pogrom, varje hetskampanj och varje försök att kollektivt skuldbelägga delar av arbetarklassen mötas med organiserad klasskamp och politisk avslöjning av vem som verkligen tjänar på splittringen.
