UTRIKES Rom blev den 13 juni skådeplats för rivaliserande demonstrationer kring migration. Flera tusen högeraktivister samlades under paroller om “remigration” och hårdare migrationspolitik, medan betydligt större motdemonstrationer försvarade migranters rättigheter och protesterade mot regeringens och högerns linje. Polisen mobiliserade stora styrkor för att hålla demonstrationerna åtskilda.
Begreppet “remigration” är inte neutralt. Det är ett politiskt redskap för att normalisera massutvisningar, kollektiv misstänkliggörande och en föreställning om att sociala problem kan lösas genom att vissa människor avlägsnas. Högern kräver att medborgare ska prioriteras i bostäder och arbete, men pekar bort från de verkliga orsakerna till bostadsbrist, arbetslöshet och social kris.
Det är inte migranten som gör hyran hög. Det är hyresvärden, fastighetskapitalet och en bostadspolitik som gör bostaden till handelsvara. Det är inte migranten som pressar lönerna. Det är arbetsköparen som använder otrygg arbetskraft, entreprenadkedjor och splittring för att sänka villkoren. Det är inte migranten som skär ned vård, skola och social service. Det är staten och kapitalet.
Högerns uppgift är att dölja denna klassverklighet. Den tar arbetarklassens verkliga oro – bostad, lön, trygghet, brottslighet, framtid – och riktar den mot andra delar av arbetarklassen. Ursprungsland, religion, hudfärg och språk görs till politiska vapen. Därmed slipper kapitalet stå till svars.
Den ägande klassen kan splittra arbetarklassen med många medel. Ibland används statens batong: polis, domstolar, gränser och fängelser. Ibland används lumpenproletära element, fascistiska grupper och gatuhöger. Ibland kläs splittringen i tal om “traditionella värderingar”, “försvar av kvinnor och barn”, nation, kultur eller religion. Formen skiftar, men funktionen är densamma: att hindra arbetare från att rikta sin vrede mot kapitalet.
Meloni-regeringens hårda migrationslinje och högerns krav på ännu mer repression visar hur migrationsfrågan används för att flytta hela den politiska debatten åt höger. När arbetare lärs att se andra arbetare som hot, stärks kapitalets makt över alla arbetare – både de som redan bor i landet och de som tvingats migrera.
Motdemonstrationerna i Rom visar att det finns motstånd. Men kampen mot högern får inte stanna vid liberal humanism. Den måste vara klassbaserad. Arbetarklassen måste försvara alla arbetares rättigheter, eftersom lönedumpning, otrygghet och repression mot en del av klassen förr eller senare används mot hela klassen.
Rasism och migrationshets är klassvapen. De måste bemötas med klassolidaritet, facklig organisering och en social front under arbetarklassens ledning. Arbetare har inget intresse av att låta sig splittras av kapitalets och högerns propaganda. Deras gemensamma fiende är den ordning som gör både migration, fattigdom och exploatering till delar av samma system.
