UTRIKES Den högerorienterade juristen och affärsmannen Abelardo de la Espriella har vunnit Colombias presidentval med knapp marginal över vänsterkandidaten Iván Cepeda. Resultatet blev ett av de jämnaste i landets moderna historia. Efter preliminära siffror ifrågasattes rösträkningen av Petro-lägret, men senare uppgifter visar att den slutliga kontrollen i stort bekräftade resultatet.
De la Espriella gick till val på hårdare tag mot brottslighet, närmare samarbete med USA, större satsningar på polis och fängelser samt en tydlig brytning med Gustavo Petros fredsorienterade linje. Han har jämförts med andra högerledare i regionen som använder kriminalitet och otrygghet som språngbräda för en mer repressiv stat.
Colombias val måste förstås mot bakgrund av en djup social och politisk kris. Landet präglas av fattigdom, våld, narkotikakapital, paramilitära strukturer, markkonflikter och årtionden av statlig och väpnad repression. När en progressiv regering inte lyckas förändra dessa materiella villkor i grunden växer besvikelsen. Då kan högern framställa sig som kraftfullt alternativ genom att lova ordning.
Men ordning för vem? För arbetarklassen betyder högerns “ordning” ofta mer polis, fler fängelser, mer militär, hårdare kriminalpolitik och större utrymme för staten att slå mot social protest. För kapitalet betyder det tryggare investeringar, hårdare kontroll över territorier och svagare motstånd från arbetare, bönder och fattiga.
Det betyder inte att arbetarklassen ska blunda för brottslighet. Tvärtom är det ofta arbetare och fattiga som drabbas hårdast av våld, gäng, utpressning och osäkerhet. Men högerns svar angriper inte de sociala och ekonomiska rötterna. Det angriper symptomen med statens våldsapparat och lämnar kapitalets makt, markkoncentrationen och imperialismens inflytande orörda.
Valet visar också reformismens gränser. Petros projekt väckte hopp bland många arbetare, fattiga och sociala rörelser, men inom den borgerliga statens ramar är möjligheterna begränsade. När kapitalets makt inte bryts, när staten inte omformas under arbetarklassens ledning och när de materiella problemen består, kan högern återvända med repressiv retorik.
Arbetarklassens slutsats kan inte vara förtvivlan eller blind tillit till nya parlamentariska lösningar. Den måste vara självständig organisering. Colombia behöver inte mer paramilitär logik, USA-samarbete och megafängelser. Landets arbetare, bönder och fattiga behöver jord, arbete, trygghet, fred och kontroll över de rikedomar de själva skapar.
