UTRIKES FACKLIGT I Ankara har polisen slagit till mot protesterande lärare från den privata utbildningssektorn och lärarkandidater som kräver högre löner, rättvisa anställningsvillkor och förändringar i rekryteringssystemet. Deltagare i en pågående hungerstrejk försökte marschera från fackets lokaler till gruvarbetarmonumentet, men stoppades av polis som använde peppargas, våld och gripanden.
Lärarna kräver direkta förhandlingar med utbildningsminister Yusuf Tekin, kraftigt höjda löner och åtgärder mot ett system där anställningar och intervjuer upplevs som godtyckliga. Protesterna har pågått i flera dagar och tidigare försök att demonstrera vid ministeriet och parlamentet har också mötts av polisinsatser.
Detta visar hur staten svarar när arbetare i samhällsbärande yrken går från missnöje till kamp. Lärare beskrivs högtidligt som nationens framtid, men när de kräver löner som går att leva på och rättvisa anställningar möts de av tårgas och batonger. Den borgerliga staten visar då vilken ordning den försvarar.
Privata utbildningsinstitutioner är en del av kapitalismens klassystem. Utbildning blir marknad, elever blir kunder och lärare blir kostnader som ska pressas. När lärarna organiserar sig mot låga löner angriper de inte bara enskilda arbetsköpare, utan en hel modell där utbildningens sociala uppgift underordnas profit och konkurrens.
Att hungerstrejkande lärare möts med våld visar också hur djupt motsättningen gått. När arbetare måste använda sina egna kroppar som sista medel för att bli hörda, då har samhällets ordinarie vägar redan misslyckats. Staten och arbetsköparna vill inte lösa frågan förrän arbetarnas kamp hotar ordningen.
Lärarnas kamp är en del av den bredare turkiska klasskampen mot inflation, låga löner och försämrade levnadsvillkor. Arbetare i fabriker, gruvor, skolor och serviceyrken möter samma problem: priserna stiger, lönerna räcker inte och staten skyddar arbetsköparnas makt.
Därför måste solidariteten med lärarna vara tydlig. En utbildning som vilar på fattiga, otrygga och pressade lärare kan inte vara en verkligt demokratisk utbildning. Arbetarklassen behöver skolor där både elever och lärare har värdiga villkor – inte ett system där lärare drivs till hungerstrejk och sedan släpas bort av polis.
