UTRIKES FACKLIGT Portugals parlament har röstat ned den högerledda minoritetsregeringens arbetsmarknadsreform. Förslaget syftade till att göra arbetslivet mer “flexibelt” genom förändringar av kollektivavtal, arbetstid och regler kring uppsägningar. Regeringen framställde reformen som nödvändig för produktivitet och ekonomisk tillväxt. Facken såg den som ett angrepp på arbetarnas grundläggande skydd.
Nedröstningen kom efter en omfattande mobilisering. Portugisiska arbetare har under våren och försommaren demonstrerat och strejkat mot reformen. Den 3 juni lamslogs stora delar av transportsektorn, med stopp i tågtrafik, inställda flyg och störningar i skolor, sjukhus och offentliga tjänster. Det var andra gången på kort tid som arbetare i Portugal genom massmobilisering visade sin vilja att stoppa regeringens angrepp.
Detta är en viktig seger, men den ska förstås korrekt. Reformen föll inte för att parlamentet plötsligt blev arbetarklassens vän. Den föll därför att politiskt tryck, facklig mobilisering och arbetarnas kollektiva makt gjorde priset för reformen högre. Parlamentariska resultat speglar ofta styrkeförhållanden utanför parlamentet.
Arbetsköparnas språk är alltid detsamma. De talar om flexibilitet, modernisering och konkurrenskraft. I praktiken betyder det ofta lättare uppsägningar, svagare kollektivavtal, större osäkerhet och mer makt åt arbetsköparen. Arbetaren ska vara flexibel för kapitalet, men kapitalet ska inte vara ansvarigt inför arbetaren.
Att reformen stoppades visar att arbetarklassen kan pressa tillbaka angrepp när den agerar gemensamt. Enskilda vädjanden räcker inte. Remissvar räcker inte. Moralisk kritik räcker inte. När arbetare stoppar transporter, produktion och samhällsfunktioner blir deras krav materiella. Då tvingas regeringar och partier förhålla sig till klassens styrka.
Samtidigt kommer kapitalets offensiv inte att upphöra. Den portugisiska borgarklassen kommer att försöka återkomma med samma innehåll i nya former: sektorsvisa försämringar, lokala avtal, undantag, outsourcing och nya försök att försvaga strejkrätten. Därför måste segern användas för att stärka organiseringen, inte för att skapa illusioner om att hotet är borta.
Portugals arbetare har visat att kollektiv kamp kan ge resultat. Men den djupare lärdomen är att varje rättighet måste försvaras om och om igen mot kapitalets försök att ta tillbaka den. Arbetarklassens framtid ligger inte i att vänta på parlamentariska räddningar, utan i att bygga den makt som kan tvinga fram dem.
