Europeisk Kommunistisk Aktion (EKA) uppmärksammar i ett uttalande att 12 oktober var 90-årsdagen av grundandet av de Internationella Brigaderna. Dessa grundades för att strida mot fascismen i Spanien under landets inbördeskrig. De lärdomar som går att dra av Spaniens inbördeskrig är fortfarande relevanta för dagens klasskamp, och de bekräftar att den i den måste den revolutionära strategin vara central. Riktpunkt publicerar här uttalandet i sin helhet.
UTTALANDE FRÅN EUROPEISK KOMMUNISTISK AKTION (EKA) PÅ 90-ÅRSDAGEN AV GRUNDANDET AV INTERNATIONELLA BRIGADERNA
Europeisk Kommunistisk Aktion uppmärksammar 90-årsdagen av Internationella Brigadernas grundande och hedrar de tusentals arbetande män och kvinnor som gjorde den heroiska uppoffringen att lämna sina hemländer, sina arbeten, sina familjer och sina hem för att bekämpa fascismen i Spanien, samtidigt som många av de kommunistiska partier som de tillhörde verkade underjordiskt. Deras mod utgör än i dag en viktig referenspunkt för arbetarklassens kamp, och deras erfarenheter ger oss också värdefulla politiska lärdomar som vi inte får glömma.
Den 14 oktober 1936 anlände de första internationella Brigadisterna till Albacete. Brigadisternas ankomst till Spanien är ett av de tydligaste historiska exemplen på proletär internationalism, möjliggjord genom kommunistiska partiers politiska och organisatoriska initiativ världen över. Det måste understrykas att Sovjetunionen var den främsta vapenleverantören till det republikanska Spanien och utan tvekan den drivande kraften bakom den internationalistiska hjälp som nådde det spanska folket från världens alla hörn under hela kriget.
Internationella Brigaderna bildades till följd av ett beslut som Kommunistiska Internationalens exekutivkommitté fattade den 18 september 1936. Ett internationellt rekryteringscentrum upprättades omedelbart i Paris, där Frankrikes kommunistiska parti (PCF) och Italiens kommunistiska parti (PCI), som då befann sig i exil, spelade en avgörande organisatorisk roll.
Under krigets gång begav sig uppemot 35 000 arbetare från mer än 53 länder i Europa, Amerika, Asien och Afrika till Spanien. En del kunde inte återvända hem och mötte förtryck på arbetsplatserna, administrativa hinder och till och med blev fängslande.
Under kriget mot fascismen i Spanien deltog Internationella Brigaderna i avgörande slag, såsom slagen om Madrid, Guadalajara, Belchite, Teruel och Caspe samt vid Ebro. I vart och ett av dessa slag lämnade de ett outplånligt avtryck och visade prov på osjälviskhet och uppoffringsvilja.
Internationella Brigadernas roll i kriget i Spanien påminner oss om att seger kan uppnås genom mobilisering av arbetarklassens krafter och dess uppoffringsvilja när den ställs inför en mäktig fiende, ibland till och med en överlägsen sådan. Under slaget vid Guadalajara övervanns fascisternas inledande materiella överlägsenhet – med mer artilleri, fler kulsprutor, fler fordon och fler motoriserade förband än antifascisterna – genom arbetarklassens heroiska motstånd. Internationella Brigaderna spelade en viktig roll i detta slag, som tydligt visade krigets internationella karaktär. Där drabbade Mussolinis fascistiska förband i Corpo Truppe Volontario samman med de italienska Brigadisterna i Garibaldi-bataljonen inom Internationella Brigadernas XII Brigad.
Efter kriget tvingades Brigadisterna, liksom de spanska arbetarna, möta nederlagets hårda konsekvenser. En del spärrades in i de brutala spanska koncentrationslägren, där de utsattes för förnedrande förhållanden och tortyr. Andra avrättades summariskt. En del Brigadister deporterades också till de ökända nazistiska koncentrationslägren. De flesta av dem dog i fångenskap.
Internationella Brigadernas tillbakadragande från kriget mot fascismen i Spanien måste analyseras av de kommunistiska arbetarpartierna. Trots Brigadisternas framträdande roll i kriget försökte många krafter inom det republikanska lägret gång på gång begränsa deras handlingsförmåga av rädsla för den Kommunistiska Internationalen. Ett exempel var Indalecio Prietos försök att försvaga Brigaderna organisatoriskt, särskilt efter slaget vid Belchite. I maj 1938 offentliggjorde den republikanska regeringens president, Juan Negrín, sina berömda ”Tretton punkter”. I dessa förespråkade Negrín försoning med de borgerligt demokratiska regeringarna. Han strävade efter att besegra fascismen genom internationella insatser, samtidigt som han bortsåg från fascismens borgerliga klasskaraktär.
I oktober samma år tillkännagav Negrín inför Nationernas förbund Internationella Brigadernas ensidiga tillbakadragande från Spanien. Han hoppades att de borgerliga demokratiernas regeringar därefter skulle kräva att de fascistiska ländernas invasionsstyrkor drogs tillbaka. Han bortsåg från att demokratierna redan genom sin så kallade icke-interventionspolitik hade visat att den grundläggande motsättningen inte stod mellan ”demokrati” och ”fascism”, utan mellan bourgeoisins och arbetarklassens klassintressen.
I synnerhet krävde Storbritanniens och Frankrikes borgerliga regeringar inte att de fascistiska länderna skulle dra tillbaka sina trupper från Spanien. Dessutom undertecknade de en vecka senare, den 30 september, Münchenöverenskommelsen med Hitler, vilken möjliggjorde invasionen av en del av Tjeckoslovakien.
Internationella Brigadernas erfarenheter ger oss därför värdefulla lärdomar för dagens kamp. De lär oss att såväl den borgerliga demokratin som fascismen är former för att förvalta ett ruttet och exploaterande system. De har samma klasskaraktär: de försvarar storkapitalets vinster och står i motsättning till arbetarklassens intressen. De lär oss att den antifascistiska kampens kärna är den antikapitalistiska kampen, eftersom endast arbetarklassen kan föra en konsekvent kamp mot fascismen genom att bekämpa det system som ger upphov till och upprätthåller den: kapitalismen. Fascistiska och ytterhögerkrafter utgjorde då, och utgör fortfarande – vilket den senaste tidens utveckling bekräftar – en värdefull reserv för bourgeoisins förvaltning av den kapitalistiska barbarismen och ett nödvändigt vapen för varje bourgeoisi för att intensifiera förtrycket mot den klassbaserade arbetarrörelsen och främja den ahistoriska teorin om ”de två ytterligheterna” samt antikommunismen.
Internationella Brigadernas historia och insatser lär oss att arbetare från olika länder, trots att de talar olika språk, visar sin internationalistiska solidaritet även med vapen i hand. De kämpar sida vid sida med andra folk, försvarar samma klassintressen och utgör en enda kraft.
En granskning av erfarenheterna från Spanien och andra länder visar att den avgörande faktorn i kommunisternas kamp som klasskampens förtrupp är utvecklingen av en revolutionär strategi. Detta står i motsättning till opportunismens och socialdemokratins nedbrytande roll. Strategin får inte syfta till att återupprätta det kapitalistiska systemets funktioner, utan måste i stället riktas mot systemet i syfte att störta det. Detta kommer att göra det möjligt för arbetarklassen att erövra makten och upprätta socialismen.
Den 28 oktober 1938 tog Internationella Brigaderna farväl av Spanien vid en gripande ceremoni i Barcelona. Avskedsorden från Dolores Ibárruri, La Pasionaria, den historiska spanska kommunistiska ledaren, ekar fortfarande i våra öron:
”När fredens olivträd blommar, återvänd då till vår sida. Här kommer ni som saknar ett fosterland att finna ett fosterland; ni som har tvingats leva utan vänskap kommer att finna vänner; och ni alla, ni alla, kommer att mötas av hela det spanska folkets tillgivenhet och tacksamhet (…)”
Leve Internationella Brigaderna! Leve den proletära internationalismen!
