Följderna av det socialistiska systemets sammanbrott i Europa har varit digra för arbetarrörelsen och för alla förtryckta folk.
Visst, det finns fortfarande ett par socialistiska arbetarrepubliker kvar i Karibien och i Asien, men en socialistisk stormakt finns inte längre och imperialismen ger sig själv rättighet att bestämma dagordningen helt och hållet för hela världen. Den ohotade imperialismen ger sig rätt att invadera länder, avsaknaden av en proletär dagspress innebär att lögnerna får stå oemotsagda.
Så länge socialistiska Sovjetunionen existerade, fanns också en strategi om arbetarklassens allians med bönder och förtryckta som en väg i kamp och uppror till det socialistiska samhället.
Sovjetunionen finns inte längre. Strategin är fortfarande i grund och botten, det vill säga arbetarklassens ledning av upproret, den samma, men allt för ofta får vi kommunister höra att det är gårdagens politik och att om det inte ”funkade” då, kommer det inte att funka nu heller.
Som svar kan man naturligtvis säga att kapitalismen av idag uppenbarligen inte fungerar och, för det andra, att kapitalismen haft århundraden på sig av framgångar och motgångar och för den process som leder till socialismen, världsrevolutionen, är det alldeles för tidigt att göra bokslut redan.
Men sanningen är också att Perstorp anno 2016 är väldigt annorlunda Petrograd 1917. Världen ser annorlunda ut och den kommunistiska rörelsen gör klokt i att se över sin strategi.
Vad är då detta ord, ”strategi”? Strategi är en plan, en krigslist, hur man vinner hela kriget, medan ”taktik” innebär det samma, fast för de enskilda slagen. Problemet av idag är att den småborgerliga vänstern sätter dagordningen för all progressiv politik, kommunisterna är helt enkelt för få, och dessa vänsterfolk saknar strategi och fokuserar nästan helt och hållet på taktiken.
Det har blivit lite väl mycket fokus på rättigheter och bidrag hos vänstern, i och med det att Alliansen fått sätta den politiska agendan och sossarna fortsatt med samma politik.
Vad är då problemet? Skall vi inte ha rättigheter alls? Jo, men vi måste fråga oss själva vilka rättigheter vi vill ha, de vi tar själva eller de som ges oss? Borgerligheten har visat stor flexibilitet och infört en mängd rättigheter åt olika befolkningsgrupper, bland annat det samkönade äktenskapet för homosexuella par. För några årtionden sen hade det varit omöjligt, men borgarna kalkylerar cyniskt att det är bättre att ”ge lite rättigheter” åt vissa grupper, än att alla skikt inom arbetarklassen enar sig och utmanar borgerligheten.
Se där, borgarna har, till skillnad från vänstern, en strategi!
För det andra måste vi fråga oss om bidrag också är rätt väg framåt.
Borgarna gjorde stor sak av att de som arbetade skulle få det bättre, samtidigt som de lät det regna miljarder över redan rika och folk som var allvarligt sjuka eller arbetslösa fick en kick i röven.
Att borgarna vände sig mot bidragstagare var nog i första hand inte en fråga om ekonomi, utan om strategi, att dela arbetarklassen.
Om de hade mötts av en militant klassrörelse, hade de sökt andra vägar och aldrig infört dessa nedskärningar. Nu kunde de i stället säga att även mångmiljardärer tillhör arbetarklassen, medan de som arbetat hela livet och skadat sig är parasiter.
Hade saker och ting varit annorlunda, hade vi kunnat hejda nedskärningarna, men inte ens det hade kunnat vara nog för en militant, proletär klassrörelse.
Som sagt, borgarna vill också ha socialbidrag, dels för att skapa en konstgjord fiende åt arbetarklassen, men också för att socialbidragstagare konsumerar varor och vad borgerligheten förlorar i skatter, det tar de igen på profit på de varor de säljer.
Men visst är det också så att kapitalistklassen vill ha en viss grad av arbetslöshet. Arbetsköpare vill köpa arbetskraft av sina anställda så billigt som möjligt, för att sedan kunna sälja sina varor billigare än konkurrenten, så att just denne arbetsköpares varor säljs och inte blir liggande på lager tills han konkar.
Om arbetsköparna vill ha så låga löner som möjligt, så följer det också att de behöver ha en arbetslöshet så hög som möjligt, för att lönearbetare skall konkurrera om jobben.
Hade borgarklassen tvärt avvisat alla socialbidrag, samtidigt som de överlämnat alla arbetslösa åt svältdöden, så hade det inte tagit lång tid innan de satt osäkert i båten. De flesta borgare inser säkert detta också och inser lika säkert att socialbidragens existens, samtidigt som fokus på bidragstagare i stället för arbetsköpare, är en god krigslist.
Arbetarrörelsen skall naturligtvis inte kampanja för att man skall avskaffa bidragen och försäkringarna. Däremot behöver vi rikta nytt fokus, inte på att de som inte kan arbeta skall få bidrag, utan att alla skall ges chansen att arbeta. Det gäller den som råkat ut för en arbetsplatsolycka, det gäller den som fått kicken av nedskärningar och uppsägningar och det gäller herrar Bernadottar, Wallenbergare, Löfvénare och Kindberg-Batror.
I teorin kan inget hindra en från att arbeta. Det är det som skiljer oss från djuren. Det enda som hindrar oss och därmed avmänskliggör oss är det faktum att ett litet, litet fåtal har all ekonomisk makt i samhället genom sitt ägande av arbetsplatserna.
Det är detta vi revolutionärer måste sätta fokus på igen.
Vår strategi återstår ännu att utvecklas, men en bärande punkt måste vara att arbetarklassen går i förtruppen, kampen måste gälla vem som skall äga den ekonomiska makten i samhället, ett litet fåtal asociala arbetsköpare eller hela samhället?
Naturligtvis säger vi inte nej till reformer eller till bidrag och försäkringar åt de sjuka, men de måste kopplas in i klasskampens större bild, likt kampen mot rasism och sexism redan är sammankopplade med vår antikapitalistiska kamp för frihet, värdighet och socialism.
Kort sagt, i denna kamp finns ingen omväg runt frågan om makten i samhället och vem som skall ha den. Det finns ingen väg runt om arbetarklassen, den som arbetar och den som är arbetslös eller sjukskriven!
Bengt Lennartsson
