Ett socialistiskt perspektiv utifrån folkrepublikerna Donetsk och Lugansk

Mycket har hänt efter att kuppregeringen installerades, och det brutala massmordet i Odessa där 46 människor dödades. Ukraina styrs av en kuppregering där fascister och oligarker har initiativet och den reella makten över armén och polisen. Fascister från partiet Svoboda har fått starkt inflytande i regeringen och det har lett till att politiska aktivister, framförallt kommunister, förföljs och trakasseras. Som kommunist eller vänstersympatisör kan du inte uttrycka dig fritt, inte i media, inte på gatan, inte någonstans. Det går att jämföra med militärdiktaturerna i Spanien och Grekland under 70-talet, så beskriver en ukrainsk kommunist läget. Det är en situation som gjort att många kommunister har fått gå under jorden för att undvika att bli arresterade eller i värsta fall mördade. Ukrainas Kommunistiska Parti och ryskspråkiga tidningar och dess lokaler har utsatts för sabotage och vandaliseringar. Det är enbart i folkrepublikerna som man har frizon för att bedriva ett socialistiskt arbete. Kommunistiska partiet kom att bli det första officiella politiska parti som etablerade sig i den nyskapade folkrepubliken Donetsk.

På östfronten har den ukrainska armen bombat utvalda städer i folkrepublikerna som gränsar till ukrainska armen. 1000 döda sedan fredsförhandlingarna, och sammanlagt 5000 har fått sätta livet till hittills, i den här konflikten. Striderna har mestadels varit centrerade till Donetsk flygplats. Människorättsgrupper har rapporterat att ukrainska armén har använt klusterbomber mot civilbefolkningen i Donetsk. För att förstöra ännu mera för befolkningen har regeringen börjat skära ner på pensioner, barnbidrag, el och gas i folkrepublikerna. Detta har bidragit till att civila har fått lida mest i den här konflikten. Det är rätt ironiskt. Kievregeringen pratar om att de ska ”förena landet” och låter sedan folk i östra Ukraina frysa och svälta ihjäl. Man beräknar att 15 procent av kolgruvorna har blivit förstörda av armén.

Men hur är situationen i de två folkrepublikerna Lugansk och Donetsk ? Antimadianupproret som var i Donbass var ett arbetarklassuppror. Man ska veta att östra Ukraina alltid haft en stark industri där det nästan är vanligare att få jobb inom industrier än att bli privat anställd. Det visade framförallt gruvarbetarnas dominans då man utlyste strejk mot Kievregeringen. Man har här alltid sett tillbaka på Sovjetunionen som något positivt. Efter socialismens fall i Ukraina så blev många industrier i västra Ukraina utsålda, medan de i öst fick fortsätta att vara i bruk. Många av arbetarna i Donbass har kvar sina minnen från USSR tiden. De minnena brukar förknippas med full sysselsättning, fri utbildning och sjukvård samt stark social välfärd. Alla dessa saker har i stort sett gått förlorade när landet blev kapitalistiskt och oligarkerna fick inträde i Ukrainas ekonomi.

Lugansk och Donetsk presenterar sig själva som folkrepubliker och har sovjetiska emblem kvar i Lugansks statsvapen. Det nuvarande ledarskapet i de nyskapade folkrepublikerna sköts av Aleksandr Zakharchenko och Igor Plotnitskij, som båda vann med en övervägande majoritet i det senaste valet. Aleksandr Zakharchenko hade också föreslagit att man skulle nationalisera flera stora fabriker som ägdes av oligarken Rinat Akhmetov. Tillsammans med detta meddelande kom förklaring till stöd för arbetarkontroll vid Zugresanläggningen. Toman Manekin, rådgivare till DPR, hävdade nyligen att han ville att man skulle dra tillbaka alla ukrainska statliga institutioner genom att upprätta en nationell bank och nationalisera viktiga delar av ekonomin. Bland befälhavarna ute på stridsfältet har ingen öppet sagt “Jag är kommunist”. Men de talar ofta om sina internationalistiska övertygelser och antifascistiska åsikter. Till exempel har Alexander Mozgovoi, Spökbattaljonens befälhavare som upprepade gånger talat om kampen mot oligarkerna, bevisat att han står för sin sak. Krig enar folk, väcker deras historiska minnen och sedan deras klassintressen. Man måste förstås vara medveten om att folkrepublikerna också har sina egna oligarker liksom sina egna intressen i landet. Det finns lokala elitiska byråkrater som försöker kontrollera regionerna från toppen och ryska oligarker som söker sina intressen, och då lägger motvikt på alla åtgärder (t.ex. nationaliseringar) som skulle kunna vara ett exempel på att arbetarklassen flyttar fram sina positioner.

Slutligen. Det är viktigt att minnas att Donbass byggdes med enorma uppoffringar från arbetarklassens sida. Minns segern över nazismen. Donbass är ett verkligt monument över det socialistiska bygget.

Seger åt Donbass och den internationella arbetarsolidariteten!

Manne Nilsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.