Är det en realistisk syn på enandet av vänsterkrafterna i Sverige? Skicka dina synpunkter till riktpunkt@skp.se om du vill delta i debatten.
/Red.
Ibland när man följer den politiska diskussionen i Sverige får man känslan att det är samma argument, fraser och ton som för 15-20 år sedan. Som om landet hade avstannat och stått och stampat på samma plats. Självfallet är det inte så, men det politiska livet i landet verkar ha reducerats till att förvalta status quo. Utan varken förmågan eller viljan till att formulera visioner eller alternativ. Alla partier trängs i mitten nu för tiden. Just nu råder en inte rörande utan mördande samstämmighet. Från moderaterna till vänstern, alla tävlar om att vara i mitten. Även om de så måste klättra på varandra, både programmatiskt och ideologiskt! Sedan pratar media om sjunkande partipolitisk lojalitet bland väljarna och de folkvalda med bekymrad min undrar varför är det så. Det är ju för att politikerna och partierna är kolossalt ointressanta!
Den största politiska händelsen på sista tiden är tyvärr fascisternas framgångar i valet. Det talas om att politikerna inte har varit tillräckligt pedagogiska och inte lyckats få folket att lyssna. Jag tror att det är precis tvärtom, att politikerna inte har lyssnat på folket! Idag finns det en hopplöshet som gränsar till desperation bland alla de som har drabbats av decennier av nyliberal ekonomisk politik och hunnit bli besvikna. Idag, med facit i handen, har folket sett att det nyliberala receptet inte har fungerat någonstans och att det inte skapar välfärd utan raserar den. Folket har inte längre något större förtroende för politikerna. Det beror först och främst på att väljarna upplever att deras politiska representanter inte representerar dem utan eliten. Det leder till en känsla av frustration och meningslöshet: ”Det spelar ingen roll vad vi röstar på, de är alla likadana, de lovar men sedan gör de alltid vad de själva vill!”
Folket uppfattar att demokratin har satts mer eller mindre ur spel och att det i själva verket är de ekonomiskt starka som bestämmer i landet. Idag lever vi praktiskt taget i en plutokrati (de rikas styre), där Näringslivet bestämmer spelreglerna som resten av folket får rätta sig efter. Den ekonomiska eliten förfogar över media och ett omfattande stall av väldresserade nationalekonomer, statsvetare och annan så kallade expertis vars professionella roll har reducerats allt mer till att utföra beställningsjobb i syfte att sjunga Näringslivets lov. Snacka om kyrkogårdarnas konsensus! Just det som Sven Grassman varnade för.
Regeringens roll har blivit att administrera och verkställa vad Näringslivstopparna har krävt under hot som: ”Annars flyttar vi härifrån!” På så sätt befinner sig regeringen, folket och resten av nationen i en gisslanliknande situation. Historien visar att ju mer man ger efter, ju mer kräver de. Eliten talar om tillväxt. Vad exakt menar de med det? För mig ett starkt land, ett land vars befolkning mår bra. Så är tyvärr inte fallet med Sverige, trots otaliga år då Näringslivet har fått råda oinskränkt. Tillväxt som bara leder till att några få ökar sin förmögenhet och inte följs av fördelning till förmån för de svagaste i samhället är bara humbug. Tillväxt som inte stärker och ökar välfärden i samhället är ingen tillväxt! Nu för tiden är det bara de mest fanatiska blåkhmererna som fortsätter med sitt högerflummiga mantra om att otyglad marknadsekonomi är svaret på alla problem. Till och med moderaterna försöker kalla sig ”arbetarparti” (Må hända att de har bytt kostym men de har glömt att byta kalsonger, det fortsätter att lukta illa!)
Egentligen är det både logiskt och konsekvent att högern förvaltar den ekonomiska och politiska situation de själva har skapat, för det är ju meningen att allt ska vara som det är. Men vänsterkrafterna då? Borde vi inte stå för något helt annat? Tyvärr tycker jag mig ha sett hos ”vänsterkrafterna” under alldeles för lång tid en inställning som strider mot dess essens och existensberättigande: nämligen de har blivit nej-sägar-partier. Det är inte vad det svenska folket behöver från vänsterkrafterna! Folket behöver och kräver ett alternativ.
Kapitalismen förmår inte skapa ett humanistiskt, hållbart system, tvärtom, den förutsätter orättvisa på en nationell och internationell nivå. Mycket av det vi ser av nationalism och religiös fanatism i världen och i Sverige idag är ett förvirrat och desperat sökande efter ett alternativ. Vad gör de vänsterkrafterna, arbetarorganisationerna som säger sig stå för den ursprungliga ambitionen om en bättre värld? Vad gör de? Tyvärr har ”de röda” i folkets ögon verkar ha ägnat sig under decennier åt ideologiskt käftande mot varandra utanför den politiska verkligheten. Årtionden har ägnats åt att gräla om det som skiljer dem utan att vara kapabla att diskutera det som förenar dem. Det svenska folket väntar på ett alternativ, ett realistiskt ekonomiskt program som kan kanalisera hoppet om en bättre verklighet. En verklighet där det inte längre är absurt att tro på framtiden. Jag talar inte om en socialistisk revolution, utom om en demokratisk motoffensiv.
Bara en elit har kontroll över ekonomin. Folket har inte den minsta möjlighet till inflytande över den, man kan därför knappast tala om demokrati. I den närmaste tiden är det inte realistiskt att förvänta sig någon socialistisk revolution i Sverige. Men det är en historisk nödvändighet med en demokratisk front med ett progressivt ekonomiskt-politiskt program. Ett program som tar tydligt avstånd från socialdemokraternas svek men som lika tydligt visar vad man vill göra i stället. Folket vet mycket väl vad ”vänsterkrafterna” inte vill ha men det räcker inte med det. Frågan som folket ställer sig är: ”Om vänsterkrafterna skulle få vårt förtroende att regera vad skulle de göra?” Dagen då vi kan svara på den frågan på ett vettigt sätt kommer vi att få massiv stöd. Innan dess gör folket till och med klokt i att inte lita på vänsterkrafterna. Det är dags att sluta att vara den eviga oppositionen, att bryta den defensiva förlamningen som vi har hamnat i sedan decennier och det är dags att vilja åstadkomma saker. Det är dags att bli mogna för att regera. Klaga inte på vad motståndaren gör, den gör vad den ska utifrån sina egna intressen. Tänk i stället på vad du själv gör eller inte gör för din sak. Därtill måste man inse det overkliga i att tro att ett enda parti eller organisation ensamt kan åstadkomma de radikala förändringar som vårt land behöver.
Jag tycker att tiden är inne för att ta initiativet till grundandet av en bred demokratisk front. Ett första nödvändiga steg skulle vara att sammankalla till en seriös och fördomsfri diskussion med alla socialistiska organisationer vänster om socialdemokratin. Det handlar om att komma överens om en rad konkreta och genomförbara ekonomiska och politiska punkter. Det är viktigt att man förstår att det är fråga om ett progressivt program, ingen utopisk ideologisk konstruktion. Ett program för att regera i den verklighet som landet och världen befinner sig i, som kan locka till sig sektorer av väljare från socialdemokratin och till och med (varför inte) även av småborgerligheten. Ett första historiskt steg i en lång process, men av så avancerad karaktär att folket tydligt uppfattar skillnaden mot den traditionella socialdemokratiska retoriken. Ett program som erbjuder ett alternativ, som anammar folkets egen kraft för att forma sin framtid och som folket kan bejaka. Insatsen för en bred demokratisk front kan inte vänta längre, det ska göras redan igår! När den har satts i rullning kommer den att växa som en lavin och kommer att begrava den gamla ordningen.
Jag kan tänka mig att det skulle behövas en punkt för diskussioner som skulle kunna heta något sådant som: ”Anton Nilsson- kommittén för vänsterns enande” till exempel. Ändamålet bör vara att sammankalla alla socialistiska organisationer med syftet att komma överens om ett genomförbart ekonomiskt och politiskt program. Ett program utformat så att det kan utföras inom en mandatperiod både på nationell och kommunal nivå. Ett demokratiskt och progressivt program som kan locka breda sektorer av folket. Samt att dra upp strategiska riktlinjer för att aktivisterna av de olika socialistiska organisationerna ska kunna arbeta tillsammans som en demokratisk front på lokal nivå, på arbetsplatserna, studieanstalterna, bostadsområden, bland folket helt enkelt. I det samarbetet kommer ALLA de enskilda organisationerna att kunna växa både numeriskt som i inflytande.
Det är inte något lätt arbete att förverkliga, men det är en oundviklig historisk nödvändighet. Tiden är inne, folket väntar … Låt oss tillsammans få ett framtidshopp att födas i Sverige. Jag representerar inget parti eller organisation, det jag har skrivit här representerar bara mina egna privata åsikter och förhoppningar.
Ignacio Sosa da Costa
