Den 8 mars närmar sig och är en dag för kvinnors kamp världen över. Bland de feministiska demonstrationer som anordnas runtom i Sverige glöms det helt bort att kampen för kvinnors frigörelse alltid har varit sammanflätad med den nationella befrielsekampen i till exempel Vietnam, Mocambique och andra länder. Där har de socialistiska länderna varit ett föredöme för kvinnokampen. Kvinnors deltagande i den nationella befrielsekampen och den socialistiska uppbyggnaden har gjort männen medvetande om att klasskamp aldrig kan fungera om inte kvinnor blir jämställda ekonomiskt i klasskampen. Nedan följer en kort sammanfattning som visar vilken roll och betydelse en del socialistiska länder har spelat för kvinnokampen.
Kuba: Efter segern i den socialistiska revolutionen på Kuba introducerade man hälsovård, utbildning och sysselsättningsprogram vilka bidrog till att utöka och förbättra kvinnans position i samhället. Förbundet för kubanska kvinnor fastställde att kvinnors jämlikhet inte bara ska proklameras utan att det också finns förutsättningar för kvinnor att organisera sig i lönekampen för jämställdhet. Kampen för att förändra sexistiska attityder har tagits upp och kodifierats juridiskt där mäns ansvar att ta halva hushållsarbetet poängteras. Idag är kubanska kvinnor utbildade inom kvalificerade områden inom ekonomin. Kvinnor innehar 54 procent av positionerna inom tekniska yrken. Kvinnor dominerar också i den pedagogiska och medicinska sfären och de vinner tillträde till dessa områden i öppen konkurrens med män. Kvinnor har spelat en ledande roll i Kubas mångåriga internationella biståndsinsatser med alltifrån humanitära till militära projekt. Kvinnor innehar i allt större utsträckning stora offentliga positioner i regeringen och inom diplomatin. Man måste komma ihåg dessa viktiga framsteg som gjorts på en liten önation belägen i tredje världen 140 kilometer bort från den mest beslutsamma fienden, USA. Dessutom har USA utsatt Kuba för en handelsblockad eller ett handelsembargo i över 50 år. Trots de ekonomiska umbäranden som det kubanska folket lider av har de kollektivt delat. Och programmen som syftar till att ge kvinnor större jämlikhet fortsätter.
Nicaragua: Den sandinistiska revolutionen i Nicaragua tog lärdomar och inspiration från det revolutionära Kuba och effekterna av det blev framväxten av kvinnors internationella frigörelsekamp över hela världen. Nicaraguanska kvinnor organiserades som en separat kraft i den nationella organisationen av kvinnor, AMPRONAC, som var en del av den revolutionära kampen för att störta den brutala Somozadiktaturen och att mobilisera kvinnor till att spela en avgörande roll i den revolutionära kampen. Efter störtandet av den USA-stödda Somozadiktaturen 1979 hade den nicaraguanska kvinnorörelsen två mål, att kämpa för att försvara revolutionen och att kämpa för kvinnornas frigörelse i revolutionen. 1977 var endast 29 procent av kvinnorna egenförsörjande. I slutet av 1980-talet utgjorde kvinnor 37 procent av industriarbetarna, 35 procent av jordbruksarbetarna och 44 procent av den kooperativa rörelsen. Men under hela denna period gjordes inte bara ekonomiska framsteg. Framsteg gjordes också vad gäller attitydförändringar gentemot kvinnor. Civil jämlikhet etablerades, användning av kvinnors kroppar för reklamändamål var förbjuden samt att äktenskapslagen ändrades för att ge rätt till ensidig skilsmässa och lagar som fastslog ett gemensamt ansvar för föräldrarna att förse barnet med både mat, läkarvård och bostad.
DDR (Östtyskland): När Berlinmuren föll den 9 november 1989 blev Tyskland enat och kvinnorna i den socialistiska delen blev förlorarna. Många förlorade sina jobb och sin föräldraledighet och förmånerna med barnomsorgen försvann då helt. De förlorade den jämlikhet som socialismen hade gett upphov till när den gjorde kvinnorna till en del av en arbetarkultur där kvinnor körde lyftkranar och studerade fysik. Färska studier visar att östtyska kvinnor var bättre utbildade och mer mobila. De skaffade barn tidigare och tenderade till att arbeta heltid i större utsträckning. Kvinnor i Västtyskland tjänade 24 procent mindre i lön i jämförelse med sina manliga kollegor medan den procentuella löneskillnaden i öst endast var 6 procent. Fyra årtionden av progressiv kvinnopolitik visar att politik kan forma relationerna mellan kön. I DDR hade kvinnor en extra ledig dag per månad samt ett års betald mammaledighet och kortare arbetstid efter andra barnet. Västtyska kvinnor behövde sina makars tillstånd för att arbeta fram till 1977. När Berlinmuren föll var den kvinnliga sysselsättningen i väst 55 procent medan den i öst var 90 procent.
Sovjetunionen: Oktoberrevolutionen och bolsjevikernas maktövertagande 1917 visar hur medveten kamp för kvinnors frigörelse och för socialism är sammanlänkade, att kampen för kvinnors frigörelse inte är en fråga om kvinnor mot män utan en enad kamp där kvinnor är en viktig del av arbetarklassen och dess allierade. Båda könens kamp kombineras för att förbättra situationen för alla samtidigt. Sovjetiska kvinnor gjorde otvivelaktigt betydande framgångar på dessa områden. Till exempel visade det sig 1986 att 92 procent av de sovjetiska kvinnorna var verksamma i yrkeslivet eller studerade utanför hemmet. Sovjetiska kvinnor utgjorde 51 procent i yrkeslivet, med sin befolkningsandel som uppgick till 53 procent. 40 procent av de sovjetiska vetenskapsmännen och teknikerna var kvinnor. I slutet av 1970-talet hade 82 procent av alla kvinnliga sovjetiska studenter tagit sin examen. Motsvarande siffra för de manliga sovjetiska studenterna var också 82 procent. I USA var andelen endast 62 procent. 1983 utgjorde kvinnorna mer än 40 procent av de förtroendevalda (jämfört med endast 8 procent för USA). Men de var till övervägande del koncentrerade till de lokala statsorganen. 1976 var mer än 40 procent av alla forskare kvinnor men endast tre av 243 var fullvärdiga medlemmar i Sovjetunionens vetenskapsakademi. Legal abort var allmänt tillgänglig i Sovjetunionen och Östeuropa från 1950/60-talet och framåt medan abort legaliserades först 20 år senare i Västeuropa.
