Den amerikanska journalisten Eric Schlossers bok ”Bomben, en knapptryckning från kärnvapenkrig”, ”Command and control” på originalpråket, kom ut i november 2014. Kärnvapnen finns fortfarande runt omkring oss. Och eftersom de handhavs av människor sker nästan-katastrofer hela tiden. Officiell amerikansk statistik listar ett trettiotal sådana bara i USA. Snarare rör det sig om mer än ettusen nästan-olyckor, säger Eric Schlosser.
Detta hände under det kalla krigets dagar och skildras livaktigt i ett antal utförliga fallhistorier i Schlossers bok. Bristande eller förlorad kontroll över vad som då var världens mest avancerade, dyraste och skräckinjagande teknologi är vad det handlar om. I efterhand blir det klart att skenbart rationella forskare, höga militärer och en försvarsindustri i symbios skapade en verklighet som inte låg så långt ifrån Stanley Kubricks klassiska filmsatir ”Dr Strangelove eller hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben” från 1964.
Schlossers bok ”Bomben” är en enda lång uppräkning av tillfällen då något gått fel och världen stått på randen till en katastrof. Utan att de flesta av oss har haft en aning. Som när USA:s kärnvapenkommando på sina skärmar i en underjordisk bunker såg hur hundratals sovjetiska kärnvapenmissiler var på väg mot USA. USA förberedde sig för att slå tillbaka när någon väckte frågan om ifall det kunde handla om ett misstag. Det visade sig att någon hade satt in en övningsvideo som visades på den stora skärmen i kommandocentralen! Eller som när en tekniker skulle utföra service på en Titan II-raket som stod i sin silo i Damascus, Arkansas.
Han råkade tappa en del av ett verktyg som studsade mot siloväggen och sedan slet upp ett hål i raketens hölje. Tusentals liter högexplosivt raketbränsle läckte ut.
I raketens huvud satt ett kärnvapen som var tre gånger större i sprängstyrka än alla bomber tillsammans som detonerade under andra världskriget. En bomb som hade utplånat hela städer om den detonerat. Än en gång klarade sig världen med ett nödrop. Allmänheten utgår ifrån att kärnvapen lagras på ett supersäkert sätt och bara detonerar om någon efter ett noga övervägande trycker på knappen. Men så är det inte.
– Ofta är det små, triviala saker som ställer till det, berättar Schlosser. Som den gången en enkel strömbrytare fallerade och räddade USA från en explosion som kunde ha utplånat tre stora städer: Baltimore, Washington DC och Philadelphia. I motsats till under kalla kriget, då rädslan var att någon av supermakterna medvetet skulle trycka på knappen, så oroar sig Schlosser för en olycka.
– Kärnvapnen är maskiner, säger han. De är konstruerade av människor och underhålls av människor. Människor som inte är perfekta. Problemet är att om något går fel så kan konsekvenserna bli så ohyggliga.
De tog honom sex år att skriva boken. Han har läst tusentals tidigare hemliga dokument som beskriver ”near misses”. Han har pratat med mängder av amerikanska militärer involverade i övervakningen av kärnvapnen. Många av dem är i dag, enligt Schlosser, förespråkare för att kärnvapnen ska avskaffas.
– Vapnen är ohyggligt dyra och har egentligen bara ett syfte; att döda så många människor som möjligt och förstöra så många byggnader som möjligt. Militären har i dag vapen som är mycket mer effektiva för att vinna ett krig.
Att det ändå är så svårt att bli av med vapnen som kan utplåna mänskligheten flera gånger om beror på prestige och ego hos världens ledare. Bara nio länder har kärnvapen. Man tillhör en exklusiv klubb.
– Under kalla kriget räknade USA ut att det räckte med 200 kärnvapen för att utplåna hela Sovjetunionen. Ändå hade man som mest 32 000 kärnvapen. Sovjetunionen hade 40 000. Så hotet har reducerats men det finns fortfarande 16 000 vapen kvar.
Misstag och olyckor sker än i dag. Flera bränder har utbrutit ombord på ryska atomubåtar, senast i Vladivostok förra året. Stora frågetecken finns om säkerheten kring Indiens och Pakistans kärnvapen. I USA har militärer, vars uppgift det är att avfyra ett kärnvapen om ordern kommer, åtalats för att de varit drogpåverkade på jobbet.
– Vad händer den dag vår tur tar slut, undrar Schlosser.
John Eslund
