Efter det andra världskrigets slut, stod kommunisterna på topp vad gäller folkligt stöd. De italienska och franska kommunistpartierna, som lett motståndet mot fascismen fick båda över 30% av rösterna. I Spanien ledde kommunisterna den underjordiska kampen mot Franco, hela östra Europa hade befriats från nazisterna och folket hade tagit över styret. Även i Sverige åtnjöt kommunisterna ett massivt stöd, och man fick över 10% i valet 1944. Detta innebar ett stort hot mot kapitalismen, och i flera länder riskerade den att falla. Detta får omfattande konsekvenser för hur den europeiska politiken, men framför allt underrättelsetjänsterna och militärerna organiserades under den här tiden och resten av kalla kriget.
Stay Behind
Som ett första steg att motverka kommunisternas spridning och eventuella maktövertagande organiserade CIA och NATO något som kallades Stay Behind-rörelser. Dessa organiserades med det övergripande syftet att motverka kommunismen, både i händelse av en invasion, men även för att motverka vad man kallade kommunisternas “femtekolonnverksamhet” (Ganser/Deland, 26). I Italien tog detta sig uttryck genom att man genomförde terrorattentat som man sedan skyllde på kommunisterna (Ganser/Deland, 21), medan det i andra länder tog sig andra uttryck; vi minns att hotet mot kapitalismen var större i Italien, alltså anpassade man sina metoder. Att Italien var med i NATO, medan Sverige stod utanför spelade ingen roll, det fanns liknande arméer i Finland, Österrike och Schweiz, alla uttalat neutrala länder.
I Sverige byggde organisationen på uttalade nazister. När CIA började organisera motståndet mot kommunismen var det i nazisterna som man kunde hitta de mest tillförlitliga anti-kommunisterna. Valet föll således på Svensk Socialistisk Samling, och de personer från partiet som varit frivilliga i Fortsättningskriget och i Waffen-SS. Dessa samlades i organisationen Sveaborg (Ganser/Deland, 24) Ur detta växte sedan den svenska Stay Behind-rörelsen. Intressant nog fanns det även ansatser från den svenska statens sida att organisera liknande hemliga förband. Dessa kombineras sedermera med Sveaborg, vilket innebär att Sverige fått en statsunderstödd, CIA-organiserad, nazistisk, anti-kommunistisk militärorganisation på halsen (Ganser/Deland, 25).
Dessa förband kontrollerades av CIA, som hade sitt kontor på den amerikanska ambassaden i Stockholm. Det var dock inte där organisationen hade sina möten. Dessa ägde istället rum hos Alvar Lindencrona, storkapitalist och adlig, i det som idag är Skandia-huset. Där träffades “medlemmar ur Sveriges affärs-, politiska och militära elit. Bland dessa återfanns Tage Erlander, socialdemokratisk statsminister från 1946 till 1969” och även “LOs ordförande Arne Geijer, TCOs ordförande Valter Åman och SAFs ordförande Bertil Kugelberg” (Ganser/Deland, 29). Socialdemokraterna hade alltså ingenting emot att samarbeta med CIA, borgarna och militären, så länge man kunde hålla kommunisterna borta. Den uppmärksamme noterar även att socialdemokraterna redan var i full gång med att rensa ut kommunisterna från fackföreningarna.
Det har varit svårt att uppskatta omfattningen på den hemliga armén, men en kvalificerad gissning ligger på mellan 1000 till 2000 medlemmar (Ganser/Deland, 29). Inte nog med att socialdemokraterna släppte in CIA och NATO i landet under den här tiden, nazisterna i CIAs hemliga armé deltog även på sammankomster ute i Europa, i samordningsmöten för CIA kallade Operation Gladio (Ganser/Deland, 31).
Att allt detta försiggick var den svenska regeringen väl medveten om. Forskarna Mats Deland och Daniele Ganser klargör i sin rapport att fackföreningarna, arbetsköparna, regeringen (både Erlander och Palme), försvarsdepartementen och andra var med och organiserade den hemliga armén.
Hur har det egentligen varit ställt med Sveriges neutralitet? Utåt sett verkar man inte ha haft några större problem att hävda sin neutralitet, Olof Palme demonstrerade ju till och med med Nordvietnams Moskvaambassadör! Vad spelar det dock för roll, när man aktivt understödjer imperialismen på andra sätt?
Andra förbindelser med NATO
Sveriges relationer till NATO har alltid varit goda. I sin film Under täcket med NATO från 1998, intervjuar reportern Jonas Olsson flera svenska och amerikanska militärer, allt ifrån gamla överbefälhavare till officerare som deltagit i utbytesprogram, militärerna emellan. Det är en tämligen mörk bild som framkommer.
Sedan 60-talet har den svenska och amerikanska marinkåren haft ett samarbete, där man bland annat haft ett utbytesprogram som inneburit att en amerikansk officer tagits emot av den svenska militären under ett år, och vice versa. Detta konkretiserades i ett avtal 1983, som den svenska marinattachén i USA, Hans Tynnerström, skrev under. Syftet med avtalet var bland annat att “främja ett aktivt förhållande mellan de båda marinkårerna.” Som på beställning förnekar alla försvarspolitiker detta, vilket är öppet för tolkning. Antingen ljuger de (det har ju hänt att politiker har ljugit tidigare, så helt otroligt är det inte) eller så fördes även de bakom ljuset. I vilket fall så innebär det att den svenska demokratin är en parodi. Det som dock går att konstatera är att formellt gav regeringen Försvarsdepartementet mandat att själva ingå avtal med främmande makter, vilket i praktiken innebar att demokratin åsidosattes.
Det var dock inte enbart USA man samarbetade med, utan man hade omfattande kontakt med USAs allierade framför andra, Storbritannien. På 80-talet konstruerade Storbritannien ett omfattade undervattensspaningsnätverk i Östersjön, med kodnamnet “System 4”. Detta lade man dels ut i internationellt, demilitariserat vatten, samt svenskt vatten. På detta sätt fick Sverige tillgång till ett enormt spaningsmaterial. Men eftersom ingenting i världen är gratis, så var Sverige samtidigt tvunget att lämna ut materialet till USA. På så sätt agerade Sverige villig mellanhand till USA och NATO. I samband med detta inleddes även ett nytt samarbete mellan de svenska och amerikanska marinunderrättelsetjänsterna. Detta innebar att Sverige skickade personal till USA, och USA till Sverige. Genom intervjuerna i Under täcket med NATO framkommer att de amerikanska officerare som kommit till Sverige i princip fick tillgång till all information, hur hemlig den än var. På detta sätt fick USA kunskap om Sveriges försvar, och man samordnade sina militära strategier. Sverige har alltså, trots sin uttalade neutralitet, varit insyltat i USAs och NATOs imperialism från början. Detta har inneburit att man ställt sig i skottgluggen för ett eventuellt krig mellan stormakterna. Det första Sovjetunionen hade velat göra vid ett krig hade varit att slå ut underrättelsetjänsten, vilket hade inneburit att det första offret vid ett krig hade varit Sverige.
Sveriges relationer till NATO måste också ses i ljuset av den svenska kapitalismens utveckling. Sedan 1980 har Sveriges direktinvesteringar utomlands ökat med 55 gånger, som följd av avregleringen av den svenska finansmarknaden (Sveriges export av varor och direktinvesteringar i utlandet, s. 3). De sammanlagda svenska direktinvesteringarna utomlands uppgick 2014 till nästan 3000 miljarder kronor (Direktinvesteringar – Tillgångar och avkastning 2014, s. 3). Av dessa är en tiondel investerade i USA. Sex av de sju länderna som Sverige investerat mest i är NATO-länder, ex. Danmark, Nederländerna och Storbritannien (Direktinvesteringar – Tillgångar och avkastning, s. 6).
Samtidigt har antalet anställda hos svenska koncerner utomlands ökat nästan tiofalt sedan 1984, från 132 000 till över 1.2 miljoner (Svenska koncerner med dotterbolag i utlandet 2013, s. 19). Utvecklingen går även i motsatt riktning, där USA och Tyskland kraftigt ökat sitt ägande i Sverige sedan 80-talet och hör till de största investerarna i Sverige, tillsammans med NATO-länderna Norge, Nederländerna, Frankrike och Storbritannien. (Utländska företag 2014, s. 17).
Den svenska kapitalismen har alltså på flera sätt bundits upp med NATO-ländernas, vilket inneburit att den svenska kapitalismens intressen alltmer stämmer överens med NATOs, EUs och USAs. Det är således inte så konstigt att Sverige hela tiden närmar sig NATO och att den svenska borgarklassen stegvis försöker ansluta Sverige.
Sveriges aktiva stöd till NATO i Libyen och Afghanistan
Den svenska insatsen i Afghanistan innebär ett tydligt brott i historian svensk “neutralitet”. Knappt ett år efter att NATO invaderade Afghanistan, fanns svenskar på plats för att bidra till utsugningen av Afghanistan. Det började som en underrättelseenhet men växte snabbt till en stridande trupp på flera hundra man. Denna underrättelseenhet, bestående av bland annat Särskilda Operationsgruppen (SOG), hjälper NATOs flygvapen att bomba afghanerna genom att med laser peka ut måltavlor för dem (Schori, s. 97). Detta innebär att Sverige ofta inte aktivt deltar i striderna, utan sitter på behörigt avstånd och underlättar för amerikanerna. Samtidigt har man dock lyckats ha ihjäl runt 20 afghaner. Allt detta har skett till en kostnad av över 10 miljarder kronor, samt att fem svenska soldater och en svensk journalist har dött (Schori, 99). I Afghanistan bidrar Sverige aktivt till den amerikanska imperialismen och man tvekar inte att mörda människor för att framstå som så duktiga som möjligt för USA.
Under våren 2011 tog Sveriges riksdag beslut om att bidra till NATOs krigsinsats mot Libyen. Beslutet togs med bred enighet i riksdagen, där alla från Vänsterpartiet till Moderaterna stödde insatsen. De enda som röstade nej var Sverigedemokraterna. Till Libyen skickade man 150 man, åtta JAS 39 Gripen och lite tillbehör. Detta användes för att krossa ett av de mest välutvecklade länderna i Afrika.
Anledningarna till att NATO gick in i Libyen är många. Främst har Libyen utgjort ett hot och ett hinder mot USAs imperialistiska politik i Afrika, som bland annat gått ut på att suga ut naturresurser och etablera baser för NATO. När Libyen tillät flera afrikanska länder att kringgå Världsbanken och IMF genom att erbjuda investeringar i dessa länder, hindrade man aktivt Afrikas utsugning. Man hade avsatt sammanlagt 32 miljarder dollar för detta. Dessa pengar togs i beslag vid det imperialistiska angreppet 2011. (Bjerén, s. 4) Man passade även på att bomba sönder det avancerade bevattningssystemet man byggt upp, och några universitet och sjukhus (som tidigare varit gratis) strök med på kuppen.
Den imperialistiska inblandningen i Libyen har även en annan dimension: den ekonomiska. Libyen hade byggt sitt välstånd på sin olja, som man inte reade ut till de imperialistiska makterna hur som helst. När Gaddafi väl var borta, investerade EU över 100 miljoner euro i ett frihamnsprojekt i Bengazi. Varför? För att kunna skeppa ut oljan billigt och effektivt, utan att behöva betala vare sig tull eller skatt (Bjerén, s. 14). Utöver oljan, finns det även intressen som önskar krig för krigets eget skull. De som producerar de bomber, kanoner och gevär som de olika imperialistiska makterna använder sig vill att deras vapen används, och ju mer de används, desto mer pengar tjänar de. I Sveriges fall rör det sig framför allt om användandet av JAS 39 Gripen, producerat av SAAB, som i sin tur ägs av de främsta monopolkapitalisterna i Sverige: Wallenberg. Genom att använda JAS 39 Gripen, kan Wallenberg samtidigt pressa staten på lite pengar, samt visa upp sitt flygplan för världen. Sist, men inte minst, måste man alltid bygga upp det man förstört, vilket bäddar för lukrativa kontrakt till byggföretag och andra kapitalister. Dessa kapitalister finns i de länder som hjälpt till att bomba, och om inte Sverige varit med och bidragit, kunde man vara säker på att inte få några av dessa kontrakt.
Det formaliserade stödet till NATO: Värdlandsavtalet
Värdlandsavtalet är det avtal som Sverige med största sannolikhet kommer att skriva under senare i vår, som innebär att vi i praktiken kommer att anslutas till NATO. Avtalet ger NATO rätt att använda svenskt territorium för att positionera ut soldater, genomföra övningar och dylikt. Det innebär att värdlandet, i det här fallet Sverige, “i största möjliga utsträckning utifrån förmåga och inom de praktiska begränsningar som råder vid varje given tidpunkt ska stödja de styrkor som är utsända till Natoledd militär verksamhet” (Samförståndsavtal med NATO, s. 46). Svart på vitt innebär det alltså att vi ålägger oss att bidra till NATOs krigsföring runt om i världen. Vidare klargör samma promemoria att avtalet är “tillämpligt i fredstid, vid nödläge, kris och konflikt eller i tider av internationella spänningar” (Samförståndsavtal med NATO, s. 46). Det innebär i praktiken alltså att Sverige alltid är skyldigt att skynda till NATOs hjälp, när imperialisterna kallar. För Sverige innebär värdlandsavtalet att man frånsäger sig sin egen utrikespolitik, vår militär (som för övrigt redan formats om till ett insatsförsvar, för att passa NATOs behov) och slutligen vårt eget oberoende.
Imperialistlakejerna som förespråkar det här avtalet påpekar ofta att avtalet inte ger “Nato rätt att verka på svenskt territorium” och att det “bygger på frivillighet mellan parterna”, vilket i praktiken innebär att Sverige måste bjuda in NATO för att landet ska kunna ha trupper här. Det låter misstänkt, och det låter som en billig undanflykt. Varför skulle den regering som skriver på det här avtalet säga nej till NATO på svensk mark? Varför skulle kommande regeringar göra detta? Med tanke på Sveriges tidigare relationer med NATO är det rimligt att tro att det snart kommer finnas NATO-soldater stationerade på svensk mark.
Den som påstår att Sverige någonsin har varit neutralt antingen ljuger eller sitter inte på all relevant fakta, och att efter denna genomgång påstå att Sverige varit neutralt, är omöjligt. Det som vi skrivit om ovan, och det många forskare och journalister rapporterat om kan inte tolkas som svensk neutralitetspolitik. Svensk försvarspolitik har i alla fall sedan 1945 varit inriktad på att tillmötesgå den amerikanska imperialismen och dess militära ambitioner. Man har samarbetat på flera olika nivåer, och ju längre tiden går, desto mindre anledning finns det för borgarna att dölja Sveriges engagemang i NATO. I takt med att motsättningarna mellan Ryssland och NATO blir större, och i takt med att det svenska kapitalet binds upp i EU och USA blir det allt viktigare att inlemma Sverige i dessas militära strukturer. Sverige har aldrig, och är inte neutralt. Vi är ett litet, men hungrigt imperialistiskt land, som villigt går USAs ärenden och bombar där de pekar.
Värdlandsavtalet innebär för Sverige att man i praktiken säger upp sin suveränitet, och att man underordnar sig USAs intressen. Man omformar sitt försvar för att passa NATOs behov. Man placerar sig även själv i skottgluggen vid ett eventuellt krig mellan stormakterna, precis som man gjorde genom sitt underrättelsearbete till förmån för USAs imperialism under 80-talet. Att aktivt ta ställning för NATO innebär per automatik sämre relationer med Ryssland, vilket i sin tur ökar risken för att Sveriges dras in i krig, på imperialismens sida.
SKP Uppsala
