Om övervikt och klassförakt

Går man tillbaka till bolsjevikernas propaganda från början av förra seklet, så framställs ofta kapitalister som gubbar i frack, cylinderhatt och inte så liten kula på magen. Samma bilder gick igen i socialdemokratiska tidningar från samma tid i Sverige och inte sällan framställdes arbetaren som utmärglad, innan 30-talets folkhem införde den starke arbetaren i bildkonsten.

Bilden av utmärglade arbetare är fortfarande aktuell i den återkoloniserade världen, men i många västländer har övervikten gjort en klassresa och även om övervikten nu är klassbunden, så är fenomenet sjuklig övervikt något som blivit en arbetarklassgrej.

Varför har det blivit så?
Orsakerna är många. Bra och nyttig mat har blivit dyrare, medan man kan käka en flottig burgare på något av de amerikanska multinationella företagen, en korv ännu billigare, för att inte tala om pizza, kebab och falafel. Folk har inte råd att äta nyttigt, i alla fall inte ute och i ett allt mer stressat samhälle är det många arbetslösa som inte hittar motivationen att laga nyttig mat dagligen och många av de som har jobb äter antingen på en burgarrestaurang efter jobbet i bland eller, om de har familj, köper en färdigrätt då och då.

Jobbet spelar troligtvis en stor roll i vad man käkar på arbetstid med. Det är lätt att man äter några kanelbullar eller ballerinakex för mycket på kafferasten och har man sen ett jobb där man sitter mycket, som till exempel lastbilschaufför eller snabbköpskassörska, så är det ännu lättare att man lägger på lite extra på hullet.

Men om arbetare blivit tjockare, innebär det då att kapitalisterna är fortsatt tjocka?

Ingen aning, men klart är att om klassfrågan om övervikt gjort oss från arbetarklassen tjockare, så borde det ha spillt över i andra kanten med.

Kapitalister har fritid som arbetare inte har och kan ägna sig åt motion och alternativa dieter, som arbetare helt enkelt inte har tid eller möjlighet till. Vill det sig riktigt illa, kan de operera magsäcken, men det är ett faktum att dagens ideal är trådsmalhet och borgarskapet eftersträvar det idealet.

Sanningen är att borgarskapet är smala för att de har råd att vara smala. De har råd med gymkort och de har råd med nyttig mat och sliter inte ut sig så mitt i arbetsveckan att de bara kan sitta hemma med familjen till helgen, utan kan tillbringa ledig tid på gym, simbassäng eller motionsslingan.

Eftersom vi lever i ett klassamhälle där kapitalistklassen styr, blir vi matade på många olika sätt om hur förträffligt det är att leva som borgarna gör och hur ”illa ställt” det är att skilja sig från normen.

Om arbetarrörelsen en gång gjorde sig skyldig till att se överviktiga kapitalister som blodsugare som ansåg sig vara för fina för att jobba och blev feta på arbetares bekostnad, så är ”tjockisen” i dagens populärkultur en korkad kille i medelåldern från arbetarklassen, etniskt svensk och röstar på Sverigedemokraterna.

Det värsta kapitalister vet är när man ser igenom deras lögner och avslöjar dem för vad de är, inkompetenta arslen som ärvt sin förmögenhet och som åkt på räkmacka genom livet och aldrig egentligen jobbat. ”Pappas pojkar”, som GBG Sound sjöng om en gång i tiden.

Överviktiga människor är inte överviktiga för att de är korkade och smala borgare är inte smala för att de är smala, de är smala för att de har råd med att vara det. När de ser ner på och gör sig lustiga över överviktiga arbetare, så är det inget annat än klassförakt som går igenom. En gång i tiden utmålades arbetare som orsak till sin egen situation och folk högre upp i samhällspyramiden tog för givet att alla arbetare var hustrumisshandlare och suputer. I dag är det samma sak, fast i stället är det arbetaren som är en oduglig snabbmatskonsument, som har sig själv att skylla för sin situation.

Till slut kan vi bara säga att det dör ungefär 37 000 barn om dagen av orsaker som går att förhindra, samtidigt som media här i väst talar om fetmaepidemier och uppmanar oss att äta hälsosamt. Det finns inget tvivel om att den mat vi proppar i oss är dålig, men vad skall man göra när man inte har pengar eller tid till att laga värsta Jaimie Oliver-krubbet?

Fixeringen vid vikt är också ett ondo för unga tjejer som bantar redan på lågstadiet för att passa in i samhällets bild av en framgångsrik kvinna och i dag är det mest tjejer som drabbas av anorektiska sjukdomar.

Gärna en debatt om övervikt och mat. Vi behöver tänka på vad vi stoppar i oss och en av revolutionens uppgifter kommer att vara att fixa en dräglig tillvaro för alla och där i ingår det att äta nyttigt. Men gör inget misstag, när kapitalets media hånar överviktiga, så är det inget utom det gamla vanliga klassföraktet ovanifrån!

Bengt Lennartsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.