Samma vindar, samma dofter

Ö-viks Rödaste röst har ordet

Så var det avklarat, mitt första möte i Kultur- och Fritidsnämnden i kommunen. Kanske inte så mycket att orda om egentligen, om nu inte det funnits belackare.
När jag lämnade Vänsterpartiet, av ideologiska skäl, mitt i förra mandatperioden, stod det klart för många att Ö-viks rödaste röst saknades i debatten. Så klart att jag fanns kvar i kommunfullmäktige och stod upp för mina ideal, insändare och motioner lämnades in från min sida ändå. Men något inflytande hade man knappast när alla utom Pensionärspartiet (SPI) bojkottade allt man föreslog. Dessutom dog hon som var ledare för SPI och en unken gammal fascist tog över och omöjliggjorde allt samarbete.

Något borde man hitta på för att röra om i grytan. Att inte VP skulle erbjuda mig en plats vare sig på kommunlistan eller i en nämnd, var det ingen som trodde, så jag insåg att jag får nöja mig med att bida min tid till nästa val 2018.

Då hände det som väl absolut INTE kan hända. Jag blev erbjuden en plats i Kultur- och Fritidsnämnden av alliansen. Jag tog det som ett dåligt skämt först, men förstod att de faktiskt menade vad de sa. Jag skulle bli ”sakkunnig på föreningsfrågor” eller hur dom nu sa. Om inte annat borde väl alliansfolket reagera på att det inte finns folk i deras egna led som är kapabla att ta itu med frågorna. Men såklart att det behövs en kommunist för att saker och ting ska fungera, fattas bara annat.

Efter en koll med partiledningen som gav tummen upp för detta, gav jag mitt tveksamma medgivande till spektaklet. Om jag i förväg kunnat förespå vilket spektakel detta utlöst på lokal nivå, vet i fan om man överhuvudtaget ens funderat på saken. Ja ni fattar nog INTE hur spydiga en försmädad sosse eller VP:are kan vara.
Utanför Konsum har jag blivit spottad på av två relativt intelligensbefriade socialdemokrater samt ett och annat elakt och otrevligt telefonsamtal har inkommit. Dessutom har så gott som alla S- och V-märkta människor slutat hälsa på mig.

Men detta får på inget sätt förhindra min insats för föreningslivet. Jag har svurit på att göra mitt bästa för att alla ideella föreningar ska få ett bättre stöd samt utbildning i föreningsfrågor. För som det fungerar nu så är det brist på kunnigt folk som kan svinga en ordförandeklubba eller skriva ett protokoll. Man kan nog säga att undertecknad som har varit såväl ordförande och sekreterare i föreningslivet på både lokal, regional som nationell nivå behärskar detta på sina fem fingrar. För hur ska samhället kunna leva vidare om den ideella sektorn i föreningslivet inte finns?

Även lokaltidningen har haft synpunkter, som goda liberaler har Örnsköldsviks Allehanda haft ett par ledarsidor där man inte bara ondgjort sig mot socialismen i allmänhet utan även klankat på att Sven Wollter på bästa sändningstid fått breda ut sig och som den ”myskommunist” han nu är och att han inte ens har haft mage att kritisera Stalin!

Pia Sundhage är en annan person som liberalerna hissar varningsflagg för. Hur fanken ska det gå om en så firad idrottsledare ska få fortsätta försvara kommunismen? Jan Myrdalsällskapet med sitt Leninpris har naturligtvis fått sina fiskar varma den senaste tiden.

Om vi återgår till mitt första möte i Kultur- och Fritidsnämnden så presenterade jag mig sanningsenligt som Bolsjevik, medlem av Sveriges Kommunistiska Parti och revolutionär. Alla som var där kände mig sedan tidigare, så ingen utom en höjde märkbart på ögonbrynen. Men så fanns det ju naturligtvis en suspekt antikommunist, i detta fall en i mina ögon väldigt förvirrad Miljöpartist som i första kaffepausen kom fram och frågade försynt OM jag verkligen var kommunist. Naturligtvis svarade jag ett klart och tydligt JA på detta, varefter denne förvirrade person inte kunde undgå att ta upp Cuba och Nordkorea som dåliga exempel på ”kommunistdiktaturer”. Mina svar gjorde honom blek och knäsvag, för i detta ögonblick for nåt som en gång John Takman sagt igenom mitt huvud och jag svarade:
-”Hur kräkfärdig jag än blir inför personkulter typ den på Kim Il Sung så anser jag att det är min plikt att intill döden försvara de fåtaliga socialistiska statsbildningar som finns kvar”.

Då kröp han iväg. Ja det är klart att jag borde svarat mer diplomatiskt, men i stridens hetta begår man ibland små misstag. I detta fall ett mkt litet misstag som jag faktiskt står för.

Min förhoppning är att inför nästa kommunval ska SKP finnas med bland de partier som finns representerade i kommunfullmäktige. En bättre värld är inte bara möjlig, den står faktiskt och väntar på oss!

”Samma vindar, samma dofter. Det kyler på, knäpp era kofter” som det sjöngs i en gammal välkänd progglåt från 1970-talet.

Mats Hedell

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.