Sverigedemokraterna är största parti bland arbetare

Den 29 juni publicerades SVT:s och Novus så kallade Väljarbarometer. I den framkommer några intressanta fakta. Som alltid ska man ta opinionsundersökningar med en nypa salt, men de ger ändå en fingervisning om i vilken riktning utvecklingen går.

Det mest iögonfallande är att Sverigedemokraterna nu med råge är Sveriges andra största parti i och med att man placerar sig på 20 %, fyra procentenheter före Moderaterna. Man är alltså bara sju procentenheter bakom Socialdemokraterna. Vad gäller partiernas övriga stöd finns inga större överraskningar. Vad som dock är extra viktigt för kommunisterna är att Sverigedemokraterna nu är det största partiet bland arbetare. Nästan 30 % av alla arbetare stödjer Sverigedemokraterna, medan exakt 24 % stödjer Socialdemokraterna. Nämnas bör att de intervjuade själva fick säga vilken samhällsklass de upplevde sig tillhöra, vilket gör det hela mindre exakt.

Kommunisterna har hittills inte förmått förändra detta, utan utvecklingen har gått i den här riktningen väldigt länge. Det är dock ingen enkel sak att ändra på och utvecklingen är oerhört komplicerad. Ofta hör man att arbetarväljarna går till Sverigedemokraterna eftersom de inte upplever att någon annan tar deras oro på allvar, eller att Sverigedemokraterna skulle vara ett missnöjesparti och arbetarna vill uttrycka sitt missnöje. Vi kan konstatera att såna enkla förklaringar inte leder oss någon vart.

Det första misstaget som man inte får göra är att betrakta arbetarklassen statiskt och mekaniskt – den är stadd i ständig förändring. Till arbetarklassen sluter sig andra grupper och arbetare lämnar sin klass och rör sig vidare. Detta vill jag börja med att kommentera.

När den svenska arbetarklassen först uppstod i Sverige i och med att industrialiseringen tog fart i slutet på 1800-talet utgjordes arbetarklassen av tidigare lantarbetare som tog arbete inom industrin. I kamp mot kapitalisterna vann den svenska arbetarklassen en stark klassmedvetenhet, samt utvecklade en väldigt kraftfull politisk kultur. Den tidiga svenska arbetarrörelsen uppvisar åtskilliga exempel på medvetenhet och kampvilja. Bara det att Sverige var världens strejktätaste land under 30-talets första hälft styrker detta. I takt med att arbetarklassen växte kunde den börja reproducera sig själv, de klassmedvetna och organiserade arbetarnas barn blev i sin tur arbetare och fick klassmedvetenheten med modersmjölken. På fabrikerna fanns arbetarnas politiska kultur representerad, bland annat i form av fackföreningar och partier. I bostadsområdena fanns den representerad i form av bland annat konsument- och bostadskooperativ, men naturligtvis även genom partierna. På fritiden fanns idrottsföreningar och bildningsförbund. Arbetarnas klassorganisationer fanns överallt. Denna utveckling ledde till att de två vänsterpartierna i riksdagen lyckades samla 87 % av den urbana arbetarklassens röster i valet 1960.

Därefter tar en annan utveckling vid. På 60-talet tar sig bönderna, av olika anledningar, in till städerna och tar jobb vid fabrikerna. De som nu kommer från landet är framför allt söner till bönder som inte kan driva jordbruket vidare, till skillnad från de lantarbetare som i industrialiseringens gryning kommit att utgöra arbetarklassen. De som nu kommer in till städerna, kommer från en närmast småborgerlig bakgrund, där Centerpartiet var det naturliga valet av parti. Det visar sig tydligt i arbetarklassens röster. 80 % av de arbetare vars fäder också var arbetare, röstade i valet 1976 på arbetarpartierna, medan endast 46 % av de arbetare vars fäder vad bönder, röstade på arbetarpartierna. Hela 39 % av denna del av arbetarklassen röstade på Centerpartiet. Det förklarar också varför arbetarpartierna i valet 1976 endast hade 71 % av den urbana arbetarklassens röster, medan Centerpartiet räknade 18 % av dessas röster.

Innan vi går vidare till nästa stycke, är det viktigt att komma ihåg att detta innebär en allvarlig uppluckring av klassmedvetenheten hos arbetarklassen. Samtidigt som nya grupper sluter sig till arbetarklassen, börjar nedmonteringen av arbetarrörelsens organisationer. Fackklubbarna försvinner, bildningsförbunden och biblioteken lägger ner, kooperationen försvagas och så vidare. Det är en process vi känner alltför väl. Möjligheterna att skola in de nya arbetargrupperna är alltså inte desamma som tidigare. Detta gäller också för den invandrade arbetskraft som kom till Sverige under denna period. Nästan 30 % av de arbetare som kom till Sverige hade fäder som varit bönder. Hela 54 % av de grekiska invandrarnas fäder var bönder, endast 2,7 % av grekernas fäder var yrkesarbetare. Dessa nyanlända arbetare hamnade oftast i de största industrierna, kring de större städerna. Det säger sig självt att klassmedveten inte heller här var hög.

Ytterligare en aspekt som man måste ta hänsyn till, som Gunnar Persson nämner i sin artikel Den svenska arbetarklassens förändrade sammansättning och de borgerliga arbetarväljarna (härifrån är ovanstående uppgifter hämtade), är hur industrin i Sverige utvecklades under 60- och 70-talet:

I de tio län, där LO-medlemskapet uppgick till mer än 20 % av befolkningen, sjönk industrisysselsättningen i alla län utom ett mellan 1960 och 1970. I de fjorton län däremot, där LO-medlemskapet utgjorde mindre än 20 % av befolkningen, ökade industrisysselsättningen i alla utom tre.

I de områden som tidigare varit präglade av industri hade arbetarna en högt utvecklad politisk kultur (även om avvecklingen av den politiska kulturen påbörjats), kommenterar Persson. Genom att bygga upp nya industrier där detta inte fanns, kunde man på ett rätt enkelt sätt undvika arbetarrörelsens institutioner och politiska kultur. Man rekryterade arbetare ur icke-klassmedvetna skikt. De nya arbetarna tog givetvis med sig helt andra värderingar till arbetsplatsen, eftersom de hade med sig helt annorlunda värderingar hemifrån.

Den här utvecklingen skedde inte bara i Sverige, utan även i exempelvis Frankrike. I sin bok Front National skriver Sebastian Chwala om i princip samma utveckling. Ännu tydligare än i Sverige fanns det så kallade högborgar för arbetarklassen, där kommunistpartiet (PCF) hade förkrossande stort stöd. Dessa återfinns exempelvis fortfarande i några av Paris förorter, där PCF fortfarande har några borgmästare och i Lorraine, där den franska stålindustrin tidigare var centrerad. Där var de franska arbetarnas politiska kultur högt utvecklad. De nya industrier som etablerades i Frankrike på 80-talet anlades på andra ställen än där PCF var starka och man rekryterade ofta tidigare bönder till dessa. Dessa nya arbetare, konstaterar Chwala, var inte intresserade av solidaritet och gemenskap, utan var fokuserade på att klättra, på att ta sig fram och de var övertygade om att alla var sin egen lyckas smed: jobbar man hårt blir man också belönad därefter. Denna arbetsmoral hade man lärt sig som bonde, då den ekonomiska verksamheten var centrerad kring familjeföretaget, och den förde man nu med sig in i fabriken, vilket ledde till att man identifierade sig med företagsledningen istället för med arbetskamraterna. Chwala skriver följande om detta:

För de högerinriktade arbetarmiljöerna, som exempelvis de arbetare som finns i regioner som aldrig omfattats av och aldrig delat vänsterns värdekodex är en röst för Front National inget brott med den dittillsvarande medvetenheten, eftersom arbetarna instämmer i det centrala (småborgerliga) innehållet i partiets program.

Avsaknaden av arbetarnas politiska kultur gjorde att de småborgerliga uppfattningarna som de nya arbetarna förde med sig in i fabriken kunde florera, de mötte inget organiserat motstånd från de sedan tidigare etablerade arbetarna. Om detta skriver Chwala:

Därefter [1973] började samhörigheten med arbetarklassen att försvinna. 1978 visade demoskopiska undersökningar redan en stark oro som gick hand i hand med känslan av att samhället var på väg in i en kris. Viktiga faktorer för bevarandet av [klass]medvetandet var för Michelat och Simon [franska forskare] existensen av relativt enhetliga och solidariska kollektiv på lägre nivåer (företag, kvarter) och existensen av starka organisationer (fackföreningar, partier) som kunde göra arbetaridéer gällande i det politiska och sociala rummet och som arbetarna kände förtroende för.

Åter till Sverige. Klassmedvetenheten är lägre än någonsin hos de svenska arbetarna, den har försvagats av ett flertal anledningar, varav några beskrivits ovan. Individualismen har aldrig haft ett större genomslag än idag, vilket naturligtvis präglar arbetarklassen, som delvis kommer från miljöer som delar denna inställning. Det är också viktigt att betona att den här utvecklingen mot en alltmer högerorienterad arbetarklass gått och går hand i hand med kommunisternas och arbetarrörelsens avorganisering. Där arbetarna själva tidigare kunde lotsa in nya arbetare i arbetarrörelsen finns idag ett politiskt vakuum, vilket ytterligare spär på högertendensen.

Ytterligare en aspekt som är viktig är borgarnas ideologiska offensiv, som på allvar tog sin början på 70-talet, när Svenska Arbetsgivareföreningen (dagens Svenskt Näringsliv) inledde sin ideologiska motoffensiv på allvar. Detta har naturligtvis också bidragit till den situation vi har idag. Det är helt enkelt många faktorer som spelar in i utvecklingen.

Hur ser det då ut idag?
Opinionsundersökningarna är naturligtvis relativt ytliga, eftersom de inte analyserar något på djupet, men mycket information kan bland annat hämtas från statistiken kring det senaste valet (även om den har tre år på nacken). I boken Svenska väljare, där statistiken kring det senaste valet samlats, är det tydligt att Sverigedemokraterna går framåt bland arbetarna. 15 % av industriarbetarna och 18 % av gruppen ”övriga arbetare” röstade för Sverigedemokraterna. För Vänsterpartiet röstade 11 % av industriarbetarna och bara 6 % av de ”övriga arbetarna”. Detta säger oss först och främst att Sverigedemokraterna är populärare än Vänsterpartiet bland arbetarna. När man tittar på själva valdeltagandet hos dessa grupper blir det ännu intressantare. 24,6 % av alla industriarbetare och 17,8 % av de ”övriga arbetarna” röstade inte alls.

I valet 2014 röstade 53 % av alla LO-anslutna på Socialdemokraterna, medan 15 % röstade för Sverigedemokraterna. Dessa siffror har naturligtvis förändrats något sedan dess. I den partisympatiundersökning som SCB gjorde i maj framgår att 44,7 % av de anslutna LO-arbetarna stödjer Socialdemokraterna och 21,3 % stödjer Sverigedemokraterna. Hur ser då valdeltagandet ut? 22,5 % av alla LO-medlemmar valde att helt enkelt stanna hemma, vilket innebär att gruppen LO-medlemmar som inte röstade (fortfarande) är större än den som stödjer Sverigedemokraterna.

Vi går vidare. Vi måste konstatera att Sverigedemokraterna har ett stort stöd hos arbetarklassen, men det vore att göra det för enkelt att bara stanna där. Vilka arbetare stödjer då vilka partier? Inte heller på dessa frågor ger inte opinionsundersökningarna några svar, utan vi får gå tillbaka till den eventuellt inaktuella valstatistiken i Svenska väljare. Vi har redan kommenterat det stöd som Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna hade i LO-kollektivet; tittar vi på de oorganiserade arbetarna blir resultatet ett helt annat. 19 % av de oorganiserade arbetarna röstade på Socialdemokraterna och 10 % röstade på Sverigedemokraterna. Skillnaden är alltså inte alls så stor som tidigare. Det parti som dock överlägset vinner i den här kategorin är Moderaterna med 32 % av de oorganiserade arbetarnas röster. Tittar vi närmare på SD-väljarna, blir detta mönster än tydligare. På frågan om vilket fackförbund som SD-väljarna tillhörde svarade 29 % att de tillhörde LO, 11 % att de tillhörde TCO och sex procent att de tillhörde SACO. En procent hamnade under kategorin ”Annan”. Dessa procentenheter utgör tillsammans 47 %. De resterande 53 % var oorganiserade. För ett parti vars väljare 2014 bestod av 46 % arbetare är det anmärkningsvärt.

Vad kan vi dra för slutsatser av detta? Med förbehållet att statistiken är tre år gammal är det tydligt att de arbetare som röstar på Sverigedemokraterna tillhör de mest reaktionära arbetargrupperna, de som i högst utsträckning står utanför den organiserade arbetarrörelsen och alltså i minst utsträckning nås av arbetarnas politiska kultur. I den mån ett fackföreningsmedlemskap kan användas som mått på (klass)medvetenhet är det tydligt att arbetarna som återfinns hos SD är de minst klassmedvetna. Undersökningarna (SCB:s och SVT/Novus) ger lite olika bilder av situationen, men både Svenska väljare och SCB:s undersökning ger vid handen att Socialdemokraterna ännu dominerar bland de organiserade arbetarna och att dessa fortfarande besitter i alla fall ett uns klassmedvetenhet.

Bland industriarbetarna var det rätt många fler som röstskolkade än som röstade på Sverigedemokraterna och bland de ”övriga arbetarna” var det ungefär lika många som röstskolkade som röstade på Sverigedemokraterna. Det var även ingen avgrundsdjup skillnad mellan andelen industriarbetare som röstade på Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Det är givetvis svårt att veta vad som fick dessa arbetare att röstskolka, men man måste i alla fall anta en generell uppgivenhet inför hela det politiska systemet, som det dock är värt att notera inte tog sig uttryck i stöd för Sverigedemokraterna. Det man nu måste fråga sig är huruvida de röstskolkande industriarbetarna eller de sverigedemokratiska industriarbetarna är mest benägna att stödja det kommunistiska partiet – och hur kan de lockas att göra detta?

Det är ingen fråga som den här artikeln kan svara på, men det är för oss klart att det kommunistiska partiets politik inte får anpassas till de högervindar som blåser. Sveriges Kommunistiska Parti har tidigare tagit tydlig ställning i frågan, i exempelvis debatten mot Kommunistiska Partiet och det kongressuttalande i asyl- och flyktingfrågan som partiet antog på vår senaste kongress. I vilket fall som helst är det uppseendeväckande att fokus så ensidigt hamnar på de arbetare som går till Sverigedemokraterna istället för på de arbetare som helt enkelt skiter i hela spektaklet.

En minst lika viktig fråga som kommunisterna i Sverige måste försöka besvara är: Är det rimligt att rikta så mycket fokus på Sverigedemokraternas arbetarväljare, när de mer klassmedvetna och progressiva arbetarna fortfarande finns hos Socialdemokraterna? Har vi inte större chans att vinna dessa med en korrekt kommunistisk politik?

Vad kan och måste kommunisterna göra?
Det första kommunisterna måste göra är att skapa sig en så klar bild som möjligt av situationen. Vilka grupper och skikt som stödjer vilket parti (om de nu alls gör det). En sån undersökning måste ligga till grund för utarbetandet av en strategi och en taktik för inte bara motarbetandet av Sverigedemokraterna, utan för stärkandet av det kommunistiska partiet i sig. Utan undersökning, ingen rätt att tala, ska någon nån gång ha sagt.

I allmänhet gäller det för kommunisterna att återge arbetarklassen dess klassmedvetande. Det låter sig lätt sägas, men man kommer inte ifrån det. Klassmedvetandet uppstår uppenbarligen inte automatiskt och mekaniskt hos arbetare bara för att de är arbetare, oavsett hur missnöjda de är. Det måstet tillföras utifrån, av det kommunistiska partiet. Klassmedvetandet måste och kan bara utvecklas i arbetarnas kamp, i upplevelsen av den egna styrkan och den egna potentialen. Därför kan vi aldrig tillåta oss själva att anpassa oss efter klassen, speciellt inte den mest reaktionära och icke-klassmedvetna delen av arbetarklassen, det vore att kapitulera. Det är istället dags för oss kommunister att på allvar ta tag i frågan om socialismen – den är aktuell här och nu. Den strategi och den taktik som partiet utvecklar får inte avvika från den socialism vi vill uppnå, utan varje steg framåt som det kommunistiska partiet tillsammans med arbetarna och de andra utsugna skikten tar, måste vara steg på vägen mot socialismen. Vi måste i både ord och handling visa arbetarklassen att de reformistiska och borgerliga partierna – här ingår givetvis Sverigedemokraterna – och deras försök att övertyga arbetarna om att en kapitalism med mänskligt ansikte är möjlig är och förblir ett stort hyckleri.

Kommunisternas arbete bland folket måste intensifieras. Kommunisterna måste arbeta inom fackförbunden, eftersom de utgör de största klassorganisationerna som arbetarklassen har. Därifrån utgår också en stor del av den politiska kultur som arbetarklassen ännu har kvar. Kommunisterna måste arbeta i arbetarnas och de utsugna skiktens bostadsområden, i skolorna och på universiteten. Överallt måste vi genom aktion och information söka få arbetarklassen att spränga kapitalismens ramar. Den kamp vi för idag för de omedelbara kraven kan aldrig skiljas från kampen för socialismen, de båda går hand i hand.

För att verkligen lyckas med detta har vi några viktiga frågor vi måste svara på. En av dem gäller organiserandet av unga manliga arbetare. Dessa utgör i stor utsträckning Sverigedemokraternas arbetarbas, samtidigt som dessa är de som sett de absolut största försämringarna i sin situation, med exempelvis osäkra anställningar (de har det i absoluta tal inte sämre än kvinnorna i samma åldersgrupp, men försämringen för männen har varit markantare än för kvinnorna), som Lovisa Broström visar i sitt bidrag till boken Sverigedemokraternas svarta bok. Med möjligheten för arbetsköparna att stapla provanställningar på varandra, använda sig av sms-jobb och hyra in bemanningsföretag har situationen för de unga manliga arbetarna radikalt förändrats. Få är kvar på jobbet en längre tid, vilket radikalt förändrar förutsättningarna att organisera dessa arbetare fackligt och få in dem i arbetarrörelsen. Denna fråga måste kommunisterna lösa. En måhända svag ljusglimt är det faktum att Vänsterpartiet kunde attrahera fler manliga förstagångsväljare (9 %) än Sverigedemokraterna (5 %) i valet 2014.

En annan, minst lika viktig fråga, handlar om kvinnorna. Det är allmänt känt att Sverigedemokraterna är ett mansdominerat parti och att de kvinnliga arbetarna inte alls söker sig dit i samma utsträckning. De söker sig dock inte heller till kommunisterna, vilket innebär att vi gör lika stora fel när vi inte lyckas locka dessa kvinnor till oss, som när vi inte lyckas locka de röstskolkande industriarbetarna till oss. Denna fråga måste kommunisterna också lösa.

För att kunna möta dessa utmaningar och för att kunna svara på de frågor som verkligheten ställer oss gäller det för kommunisterna att stärka det kommunistiska partiet. Kommunisterna måste stegra sitt arbete i fackföreningarna, de största klassorganisationerna arbetarklassen har, för att där rekrytera de mest medvetna, mest drivna och mest eftertänksamma arbetarna till det kommunistiska partiet. Kommunisterna måste arbeta i områdena där arbetarna bor, visa att det inte bara går att bekämpa både dålig standard och hyreshöjningar, utan också att bygga upp en kraftfull politisk kultur i arbetarområdena. Samma politiska kultur måste kommunisterna kämpa för att införa på universiteten och i skolorna; en kultur av motstånd och självförtroende som manar till kamp inte bara mot nedskärningar, utan även för socialismen.

Andreas Sörensen

Dela:

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *