Attentatet mot Flamman

Denna text är skriven av Hilding Hagberg, publicerad i boken Socialismen i tiden. Boken går att beställa från Fram bokförlag.

Norrskensflamman, kommunisternas tidning i Norrbotten, var hatad av de krigsaktivistiska krafterna. I dessa kretsar funderade man ut olika planer för att stoppa tidningsutgivningen.

På uppmaning av folk inom den s.k. frivilligrörelsen försökte militärområdesbefälhavaren general Archibald Douglas stoppa tidningen. Det skulle ske genom att militären rekvirerade Flam­mans tryckeri för att trycka militärt propagandamaterial. Men regeringen satte stopp för dessa planer, som väl ansågs allt för utmanande för att kunna verkställas. Men andra ränker smid­des i ondskefulla hjärnor. Nu är jag gammal, men jag blir aldrig så gammal att minnet av den 3 mars 1940 bleknar. Från Luleå fick jag ett kort telefonsamtal som berättade att Flamman sprängts i luften.

Förtvivlad registrerade jag budet om det fruktansvärda: om morden på partidistriktets ordförande Artur Hellberg, Alice, lilla Maj, Svea Granberg och Torgny. Jag reste omedelbart upp. (I den vevan kom Linderot tillbaka och övertog partiledarska­pet.)

Jag kom till Luleå och möttes av förödelsen. Då visste jag inte allt, men anade sammanhanget. Man kunde förstå att det handlade om sabotage, en logisk fortsättning av den våldsamma hatstämning som piskats upp mot kommunisterna.

Dagen efter attentatet telegraferade jag till statsministern och begärde att en kommission skulle tillsättas för att utreda vad som skett. Två dagar efter branden togs frågan upp i riksdagen av J H Brädefors som var kvar i Stockholm och riksdagen.

Jag och de få som fanns kvar i partiets distriktsledning kastade oss över det nödvändiga som måste göras. Främst måste vi informera vårt partifolk och tidningens läsare, ingjuta mod och kampanda ty många var chockade. Redan dagen efter branden fick tidningens läsare en Norrskensflamma i handen. Det var ett stencilerat blad och redan där utgick vi från att det rörde sig om ett nidingsdåd. Någon dag senare kunde vi börja distribuera tryckta exemplar, framställda vid partitryckeriet i Stockholm.

Det måste ha känts försmädligt för attentatsmännen och deras uppdragsgivare att den hatade tidningen, trots deras ansträngningar, kom ut. Inte en enda dag lyckades man stoppa utgivningen.

Jag fick också det tunga uppdraget att sköta om begravning­en av våra mördade kamrater. Men så hätsk var stämningen mot oss kommunister då, att man gjorde allt för att försvåra för oss att ta ett värdigt sista farväl. Alla möjliga hinder staplades i vår väg. Aktiebolaget Norrskenet som stod som arrangör ville hyra stadens s.k. Festivitetssal. Det sade stadens styrelse nej till. Då ville vi hyra A-salen i Folkets Hus. Den var visserligen re­dan uthyrd till en facklig konferens, men vi undrade om de kunde byta lokal. Det ville man inte.

Vi blev nu tvungna att samlas utomhus. Vår begäran att få uppställa kistorna på Loet, stadens stora torg, avslogs. På den tiden var det vanligt att begravningsprocessioner gick längs Stor­gatan-Kungsgatan. Men vi förbjöds att ta denna väg. Vi beslöt därför att de närmast anhöriga skulle samlas vid ett konditori. Kistorna hämtades från bårhuset och placerades på gården utan­för. Polis och militär hade då avspärrat Kungsgatan. Men ord­ningsmakt och försvar hade inte kunnat hindra att folk från hela Norrbotten hade infunnit sig för att ta ett sista farväl av de mördade. Väldiga människomassor hade samlats och när kis­torna på andra vägar fördes till kyrkogården blev det en stor och imponerande procession. Gatorna var svarta av folk. Ock­så på kyrkogården hade många människor samlats. Det myn­digheterna ville förhindra blev verklighet. Det var många som denna dag ville ge uttryck för vrede och sorg.

Min uppgift var svår. Det var att tala över döda som jag känt och arbetat med. I mitt sista farväl fanns alla de känslor av sorg och vrede som jag kände. Och jag lovade att vår gemensamma kamp för fred, demokrati och socialism skulle fortsätta. Tid­ningarna hade sänt dit sina reportrar för att skildra begravning­en. Det skedde i hårda och okänsliga ordalag. Jag minns refera­tet i Norrbottens-Kuriren. Rubriken den löd:

”Kommunistbegravning i Luleå kulminerade i en Hagbergsk hatmässa på kyrkogården över ’mördarna’ och de ’mördade’.”

Det var i denna tidnings lokaler som attentatsmännen övade sig inför attentatet. Och den andra lokaltidningen, Norrländska Socialdemokraten, vägrade införa en annons om begravningen. Så var stämningen under denna tid.

Men det måste också sägas att det hemska attentatet vände stämningen. Folk sansade sig och började fundera över vart Sverige var på väg. Hatet började vika och vi möttes av en våg av sympati från vanligt folk. Det var fler som började fundera över om vi kommunister, som ville slå vakt om neutraliteten, måhända hade rätt. Starka krafter var angelägna att dölja san­ningen bakom attentatet och från början hävdades det att kommunisterna kanske själva hade tuttat på för att få ut försäk­ringspengarna. Men sanningen kröp så sakta fram. Det uppdag­ades att det var tre nazistiska fänrikar och en likasinnad vice­korpral som natten till den 3 mars 1940 tagit sig in i fastigheten. De var beväpnade med militära skjutvapen, sprängämnen, tänd­hattar och stubin. Sedan de apterat trotylstavar i tidningspres­sen slog de ut tio liter bensin på golvet i ett angränsande rum och tände stubinen. Sedan detta var gjort tog de sig snabbt ut, försvann i bil. Men inte längre än att de sedan på avstånd kunde se eldsflammorna från det brinnande huset.

Krevaden hördes lång väg och hela huset blev snabbt en brin­nande fackla. De fem som bodde i rummen ovanför rasade omedelbart ner i det brinnande infernot och hittades sedan i askan. Det var skolflickan Maj Hellberg, den något äldre Torg­ny Granberg, de bådas mödrar Alice Hellberg och Svea Gran­berg samt Flammans ekonomichef Artur Hellberg. På tredje planet bodde ytterligare fem personer. Genom att fira ner sig med hopknutna lakan räddade de sig i sista stund. Men en av dem, Filip Forsberg, blev svårt bränd, en annan blev invalidi­serad för livet när lakanen brast.

Attentatsmännen reste vidare till Boden och rapporterade för sin uppdragsgivare, en kapten Svanbom, att de fullgjort sitt uppdrag. Besked därom fick också en annan av de sammansvur­na, stadsfiskalen i Luleå, Ebbe Hallberg. Vid rättegången hade general Archibald Douglas, som var befälhavare för övre Norr­land, inkallats som vittne. Han hade tidigare, bara några veckor före attentatet, försökt rekvirera Flammans tryckeri för att stop­pa utgivningen. Han misslyckades i denna strävan, men det fanns andra metoder. Det var känt att han hade haft kontakter med de åtalade. Vid rättegången gjorde han sig naturligtvis oskyldig som ett lamm.

Men jag är ännu i dag övertygad om att general Douglas var den ytterst ansvarige och att han fått godkännande från högsta militärledningen.

Efter fyra rannsakningar dömdes de närmast inblandade i själva attentatet till uppseendeväckande korta fängelsestraff. Det längsta var fyra år, de övriga ännu kortare. Stadsfiskalen i Luleå dömdes för ett helt annat bovstreck. Hovrätten i övre Norr­land höjde visserligen straffen något, det högsta från fyra till sex år, men det gjorde inte saken mycket bättre. Efter tre år var attentatsmännen på fri fot som premium för gott uppförande. Däremot sade den s.k. rättvisan nej till de efterlevandes och ska­dades anspråk på ersättning.

Mödosam återuppbyggnad
Det blev en mödosam återuppbyggnad av vår tidning Norrskens­flamman. Vi ville ha ut tidningen regelbundet, så fort som möj­ligt. Dagen efter attentatet tillverkade vi ett enkelt duplicerat tidningsblad, men det var inte tillräckligt. Därför började vi trycka tidningen i Stockholm på Ny Dags tryckeri. Men då kom transportförbudet som innebar att det var förbjudet att distribuera Flamman. Upplagan kunde alltså inte skickas med tåg från Stockholm, vilket hade varit det naturliga. Den fick givet­vis inte heller distribueras i Norrbotten med allmänna kommu­nikationsmedel.

Då skaffade vi en bil och körde tidningen själva mellan Stock­holm och Luleå. Det var dyrt och arbetskrävande, men det gick. Och trots transportförbudet kom tidningen ut. Den spreds ge­nom cykelstafetter och det fanns järnvägare som tog den i loket och distribuerade till mottagare efter linjen, ja den smugglades ut till läsarna på alla möjliga sätt.

Vi hade kommit över en ny fastighet. Den skulle egentligen ha använts som hyreshus, men vi fick köpa den för hyggligt pris. Det skulle bli det nya tidningshuset. Provisoriskt skulle vi börja trycka Flamman i ett garage. Men då förbjöds vi att nyttja lokalen för detta ändamål av byggnadsnämnden. När vi gjorde smärre ombyggnader för att lokalen skulle motsvara arbetarskyddsbestämmelserna skickades polisen på oss för att stoppa ombyggnaden. Vi fortsatte emellertid. Men det var inte nog med detta. När vi sedan skulle skaffa nya tryckerimaskiner bojkotta­des vi av leverantörerna. Efter stora ansträngningar fick vi dock tag i en flattryckspress av enklaste slag. Då ingrep Metallindu­striarbetareförbundets ledning och förbjöd alla maskinuppsät­tare att montera upp maskinerna. men vi hade händigt folk i partiet. En järnvägsman som hette Artur Svensson offrade sin semester för att ta ledning över monteringen. Han fick hjälp av andra Flammanvänner. Jag och Filip Forsberg var med och hantlangade samtidigt som vi skrev ihop Flamman, som då kom ut en gång i veckan.

Vi fick ihop pressen och började trycka tidningen i Luleå. Vi var glada. De som trodde att det mordiska attentatet skulle stoppa vår tidningsutgivning måste ha känt sig oerhört besvikna.

1940 var ett mödosamt och svårt år. Vi fick arbeta under halvlegala förhållanden. Vår press var fjättrad av transportför­budet. För Flammans del räckte det från den 21 mars 1940 till den 16 mars 1943. I hela tre år. Våra tidningar drabbades av de mest godtyckliga beslag, vi utsattes för åtal, våra telefoner av­lyssnades och brev och annan post öppnades. Våra fackföre­ningsmedlemmar var offer för utpressning från den fackliga by­råkratin, förtroendevalda kommunister och många medlemmar utestängdes från sina arbetsplatser. Det blev vardagsmat för oss.

Men det bör också sägas att attentatet mot Flamman bidrog till att vända opinionen. Det upprörde det svenska folket, utlöste en fruktan för äventyrligheter och skapade en stark misstro mot de krigsaktivistiska krafterna. Människor började tänka om och fråga sig vart Sverige var på väg. Jag brukar ofta säga att de fem martyrerna, som nu vilar på kyrkogården i Luleå, inte offrade sina liv förgäves. Deras död bidrog till att freden räddades, att Sverige inte drogs in i det krigsäventyr som vissa krafter önskade.

Stämningen i riksdagen var präglad av psykosen som samma församling hjälpt att piska upp. Man ville illegalisera oss och att vi fanns i parlamentet var en ständig irritation för de flesta. Mot oss användes rena busfasoner. Högern angav tonen i den anti­kommunistiska hetskören. De monotona kraven ”Kommunis­terna ut ur riksdagen” upprepades inte av andra partier, men det slogs i bänklocken under våra anföranden. Oftast gick man ut ur kammaren eller också sattes brumkörer in för att överrösta oss. Men alla gillade inte dessa demonstrationer. Det fanns rak­ryggade borgare som var emot. De ansåg att det fläckade riksda­gens anseende och var ovärdigt människor som ville kalla sig demokrater.

Skriv ut