Kommentar. I och med att tjänstemannafacken Unionen med 90.000 medlemmar och Sveriges ingenjörer med 40.000 medlemmar tecknat ett avtal med Teknikföretagen och Industri och kemigruppen har avtalsrörelsen tagit en helt ny och oanad vändning.
Det avtal som nu är undertecknat gäller från och med 1 april 2010 till och med den 30 september 2011. När det nya avtalet presenterades bedömde Unionens förhandlare det som en mycket stor framgång. I pengar ger avtalet en höjning av lönen med 2,6% eller i kronor och ören med minst 294 kronor per månad. Enligt avtalet skall denna summa falla ut senast den 1 juni 2011. Vid den tidpunkten återstår det 3 månader av avtalsperiodens18 månader. Avtalet innebär också att företagen avsätter 0,2% av lönesumman för kompetensutveckling. En kostnad som vanligtvis ingår i företagens allmänna utveckling. Att kalla det ingångna avtalet för ett nollavtal är inte helt korrekt. Däremot är det korrekt att beteckna avtalets innebörd så nära ett nollavtal man överhuvudtaget kan komma.
Avtalet innebär, om än mikroskopiska, höjningar av tidigare avtal. Varför har då arbetsköparna då valt att frångå sin tidigare ståndpunkt om att landets ekonomi och företag inte kan bära högre lönekostnader utan att landets ekonomi raseras med förfall och armod som följd.
Svenska Dagbladet kommenterade det nya avtalet den 21 mars med följande kommentar. ”Arbetsgivarna vann första ronden på knockout”
Sedan 1988 har industrins och tjänstemännens fackliga företrädare förhandlat gemensamt. Detta för att den konkurrensutsatta sektorn först skall teckna avtal för att dessa avtal sedan skall bli ”Riktmärke” för övriga förbundsförhandlingar. Detta är vad LO kallar samordnade förhandlingar och den här förhandlingsordningen är ett resultat av att LO och Svenskt Näringsliv inte för några löneförhandlingar. Sveriges medlemskap i EU förutsätter också den här ordningen då det är Europeiska centralbanken som lämnar direktiv till Sveriges riksbank om vilka lönenivåer som är acceptabla. Efter en runda hos riksbanksfullmäktige och finansdepartementet hamnar till sist direktiven hos LO och TCO.
Arbetsköparna har nu frångått den här för dem lyckosamma ordningen. Varför har man gjort det? Svaret är att arbetsköparnas organisationer är att jämföra med omättliga Tigrar. De är aldrig nöjda och vill alltid ha mer. De har nu efter många års målmedvetet arbete tvingat ner LO och TCO på knä och det är för dem dags att gå vidare. Deras grundläggande inställning är att de överhuvudtaget inte vill ha centrala förhandlingar. Man vill slippa medverkan av vad man kallar en tredje part (fackliga organisationer) för att kunna göra upp direkt med det man kallar medarbetarna ute i verksamheterna. Den vägen har det nya avtalet öppnat för.
LO:s i särklass mest reaktionära fackförbund IF-Metall har genom det nu uppgjorda avtalet hamnat i en svår sits. Det som IF-Metall genom åren slagits för, ”ansvarfulla” förhandlingar som aldrig hotar företagens profiter, förhandlingar som aldrig ifrågasätter EUs direktiv visar sig nu inte vara värda någonting. Det blir inte mindre smärtsamt för Metall när andra fack, börjar tröttna på Metall för att de sitter fast i kapitalets kniptång , startar upp egna förhandlingar. Metalls ledstjärna om att arbete och kapital har samma intresse har återigen visat sig grundfalsk En läxa som industrins folk till sist kommer att bli tvingade att lära Stefan Löfven och hans vänner.
Lars Lundberg
Facklig sekreterare SKP
Tacka faan för att arbetsköparna vinner på knock-out när de socialdemokratiska förrädarna i fackföreningsrörelsen med Stefan Löfven i spetsen redan gått ned för räkning, långt innan matchen- avtalsrörelsen börjat!
Dessa matcher, tillika avralsrörelser är som alltid, år efter år ”köpta” och uppgjorda på förhand.
Det hela är omåttligt långtråkigt och alltför förutsägbart.