Onsdagen den 24 november var en historisk dag för riksdagens sju demokratiska partier. Ja, det är den beteckningen som V, SAP, Mp, M, C, Fp, och KD använder sig av när de arbetar tillsammans. Den dagen klubbade riksdagen den största förändringen av Sveriges grundlag sedan 1974. Att ändra grundlagen är lite speciellt då den kräver två riksdagsbeslut med ett mellanliggande val för att gälla. Den offentliga debatten inför beslutet att ändra grundlagen hade varit helt obefintlig. En förklaring till detta är naturligtvis att riksdagens sju demokratiska partier var helt överens och därför fann man all debatt i ämnet överflödig. Denna uppfattning sammanföll också med familjen Bonniers intressen, som av en händelse råkar vara den familj som i Sverige äger det fria ordet. Alltså blev det knäpptyst.
Det kan tyckas märkligt då den nya grundlagen efter beslutet den 24 november gör att Sveriges medlemskap i den Europeiska Unionen blir grundlagsskyddat. Detta får konsekvenser för det svenska samhället som uppenbarligen inte de sju demokratiska partierna tycker vara värt att diskutera. Det betyder att Lissabonfördraget och EU- rätten formellt av den svenska riksdagen erkänts som stående över den nationella lagstiftningen.
Det är speciellt märkligt att SAP med sina nära band till LO går med på det och det är lika märkligt att V går med på det med tanke på att V ibland vill framställa sig som ett EU- kritiskt parti. För SAP borde det vara besvärligt att erkänna att den s. k. Lavaldomen inte får ifrågasättas. Ja, det blir värre än så. För ett ansvarstagande parti betyder ett ifrågasättande av Lavaldomen att man gör sig skyldig till olagligheter. Vilket naturligtvis är fullständigt otänkbart. Vidare betyder det också att både V och SAP, som vid högtidliga tillfällen som 1:a maj brukar framställa sig som de partier som är skapade av den svenska arbetarrörelsen och fortfarande är arbetarklassens fortsatta försvarare, nu genom en ändring av grundlagen rent juridiskt slår fast att Sverige skall styras enligt den nyliberala ekonomiska politik som EU- kommissionen slagit fast. Något som de sju demokratiska partierna gemensamt kommit fram till och slagit fast att de nationella partierna inte skall eller får ifrågasätta EU:s ekonomiska direktiv. Någonting som arbetarklassen i Grekland, Portugal, Irland, Frankrike och Storbritannien nu med näbbar och klor slåss emot för att försvara arbetarens rätt till ett drägligt liv.
Givetvis blir det också så att ett krav att Sverige skall lämna EU blir ett brott mot den svenska grundlagen och naturligt blir som en följd av detta att kravet är otänkbart för riksdagens sju demokratiska partier.
Givetvis så kommer grundlagsändringen att spela mindre roll för folkviljan. Den dag svenska folket bestämmer sig för att sätta punkt för EU:s roffarpolitik får det stå vad det vill i grundlagen. Folkviljan står som bekant ovanför juridiken.
Hela hanteringen av och beslutet om den nya grundlagen har ju för vissa framträdande V-politiker, politiker som gjort sig ett namn för sin EU-kritik, varit besvärande. Dock inte för V:s förre EU- parlamentariker och numera riksdagsman Jonas Sjöstedt. Han förklarar i Dagbladet den 29 november 2010:
”När det gäller EU kan jag varken se att EU:s makt över oss stärks eller att våra möjligheter att lämna unionen i framtiden påverkas av skrivningarna.”
Jonas kollegor inom de sju demokratiska partierna hade inte kunnat säga det bättre.
Lars Lundberg
