I årets riksdagsval led SAP ett svidande nederlag. Förtroendet för partiets anpassningspolitik sjönk som aldrig tidigare.
Mona Sahlin kommer att gå till historien som den socialdemokratiska toppolitiker som aldrig i någon politisk fråga haft en egen vilja eller analysförmåga. Hon har under hela sin mer än 40- åriga politiska gärning alltid lutat sig mot den för tillfället styrande gruppen inom SAP och före det inom SSU. Att hon på extrakongressen som följde av valnederlaget 2006 blev vald till partiordförande berodde aldrig på att hon hade en politisk vilja eller visioner. Hon var då som nu kompromissernas kandidat och blev därför vald. Exakt enligt det mönster Wanja Lundby-Wedin blev vald till LO:s ordförande. Det är ingen slump att Mona Sahlin som av LO:s 14 medlemsförbund har fått underkänd, har haft sin största supporter i Wanja Lundby-Wedin. Efter årets valförlust där Mona Sahlin hade det yttersta ansvaret hade hon ingen annan än sig själv att luta sig emot. Därför är hennes påtvingade avgång helt logisk.
Samtidigt är det så att den kris som de svenska socialdemokraterna nu upplever är något som de delar med Europas övriga socialdemokratiska partier. Den krisen beror på monopolkapitalets utveckling, något som ödelagt det reformutrymme som kapitalet tidigarekunde medge till socialdemokratiska regeringar.
Förhoppningsvis får nu Mona Sahlin äntligen tid att ägna sig åt annat än politik i framtiden. Hennes försörjning kommer att för evig tid vara tryggad, enligt samma modell som gör att Sveriges arbetare försörjer kungahuset.
Stockholm 2010-11-14
Arbetsutskottet
Sveriges Kommunistiska Parti
