Gösta rycker till och tittar, nästan jaget på klockan, inte mer än fyra än. Ännu en seg natt är på väg att suddas ut.
Han ligger och lyssnar efter hissljudet, när hissen går igång, då kommer tidningen. Tidningen är liksom den enda stunden på dygnet när ”huve’t” så att säga får något annat att syssla med, än de egna problemen. En avkoppling, trots allt elände som står i den, är tidningen ändå en stunds avkoppling.
Han tänker på alla sömnlösa, tröstlösa och trasiga tankars nätter. Kan det verkligen vara så att de som makten ”haver” inte tänker på, eller kan sätta sig in i en arbetslös människas tröstlösa tramp. Vill dom ha alla dessa tragedier som följer i arbetslöshetens spår på sina samveten?
Han tänker på natten som var, han luffade runt på gatorna utan att se, och utan mål, men med skallen full av mörka, dystra tankar som, ”va fan håller jag på med, vad har jag på jorden att göra egentligen, utan jobb och arbetskamrater, ingen familj att komma hem att umgås med. Ingenting annat än hopplösheten.”
Nej det blir väl som igår eller förrgår eller de flesta andra dagar tidigare. Jag går ner till Centrum, alltid träffar jag någon att dela ett par flaskor med.
Så rinner också den här dagen iväg utan mening och innehåll. Sedan är det ”nödvändigt” att snubbla hem och ligga i dvala ett tag, för att vakna till liv igen när normala, arbetande människor kryper i säng. Kasta på sig paltorna och ut igen, lägenheten är plötsligt liten och trång. Och mörkret i natten är vänligt, förstående och svalkande.
En cirkel, en ond cirkel.
Gösta ligger och glor på lampkroken i taket ovanför sängen, för vilken gång i ordningen vet han inte, men han undrar om kroken klarar hans tyngd eller…
Han föser undan toktankarna men, nerverna är inte vad som varit.
Han sneglar åter på klockan, snart halv fem, va´i helvete är det med tidningen som inte har kommit än.
Han känner sig lite ”härsken”, det blev nog lite för mycket av go´drickat igår.
Hoppas telefonen är tyst idag, han drar ur jacket, säkrast så. För tio månaders stämpling, sysslolöshet och mycket brännvin har gjort att en telefonsignal får alla trådar i kroppen att knyta sig och svetten att tränga fram i pannan, en panikkänsla.
Han sneglar mot fönstret och ser att en ny dag håller på att födas därute. Då kommer rädslan och ångesten för det avslöjande dagsljuset. För med dagen börjar människorna vakna och röra på sig. Radioapparaterna ska på För högtryck och det börjar slås i dörrarna och skrikas i trapporna, satans djävlar. Och han svettas vid blotta tanken
på att han måste in och trängas med folk i affären, fy fan.
Men nu, nu rasslar hissen uppåt och stannar på rätt våning, det smäller till i brevinkastet.
Tidningen, avkopplingen är kommen.
Han kastar undan täcket, tassar ut i hallen och hämtar den. Fort tillbaka och ned i den kroppsvarma sängen, ordnar till kuddarna och läslampan, bläddrar upp sporten och börjar läsa om gårdagens idrott. Men nu, när spänningen släpper inom Gösta, börjar utan att han medvetet kan påverka processen, kroppen att slappna av, ögonen börjar klippa. Han får ta om orden ibland, ögonlocken blir tyngre och tyngre för att till sist slutas.
Gösta sover. Drömlöst.
Anonym byggnadsarbetare i Gästrikland
