Fidel Castro Ruz 23 februari 2011
Den politik för utplundring som USA och dess NATO-allierade tillämpat på Mellanöstern har hamnat i kris, oundvikligen utlöst av de höga vetepriserna. De drabbade i särskilt hög grad arabländerna där – trots deras enorma oljetillgångar – vattenbrist, ökenområden och allmänt utbredd fattigdom står i bjärt kontrast mot de väldiga vinster från oljeutvinningen som de privilegierade skikten lagt beslag på.
Medan livsmedelspriserna tredubblas stiger ett aristokratiskt fåtals finans- och fastighetstillgångar till tusentals miljarder US-dollar.
Arabvärlden och dess muslimska kultur och tro har också förnedrats av att de statsbildningar, som med eld och svärd tvingades fram ur kolonialväldet, inte har kunnat leva upp till de grundläggande krav som drev fram dem. Efter andra världskriget skapade segrarmakterna FN och drev igenom sina villkor för världshandeln och ekonomin.
Tack vare Mubaraks förräderi i Camp David fråntogs den arabiska palestinska staten alla möjligheter att existera. Trots FNs beslut i november 1947 förvandlades Israel till en stark kärnvapenmakt allierad med USA och NATO.
USAs militärindustriella komplex har varje år försett både Israel, och de arabstater som tvingats till underkastelse och förnedring, med tusentals miljarder US-dollar.
Nu har anden sluppit ur flaskan och NATO vet inte hur den ska kunna kontrolleras igen.
De kommer att försöka få ut så mycket de kan av den förfärliga händelseutvecklingen i Libyen. Ingen kan för ögonblicket veta vad som händer där. Alla möjliga siffror och versioner, till och med de mest otänkbara, har lanserats av imperiets massmedier och skapat kaos och vilsenhet.
Det är dock uppenbart att ett inbördeskrig pågår i Libyen. Varför och hur har de brutit ut? Vilka kommer att få lida av följderna? Nyhetsbyrån Reuters återgav den japanska Nomurabankens bedömning, att oljepriset kan spränga vilket tak som helst:
”Om Libyens och Algeriets oljeutvinning stängs av skulle priserna kunna stiga till över 220 US-dollar fatet och OPECs lager skulle minska med 2,1 miljoner fat per dag, ungefär som under Gulf-kriget då priset steg till 147 US-dollar 2008”, enligt ett uttalande från banken.
Vilka skulle idag kunna betala sådana priser? Vilka skulle följderna bli mitt under en livsmedelskris?
NATOs främsta ledare är upphetsade. Storbritanniens statsminister David Cameron ”erkände i ett tal i Kuwait att det var ett misstag av västmakterna att stödja icke demokratiska regimer i arabvärlden.” Han borde lyckönskas för sin uppriktighet.
Hans franska kollega Nicolas Sarkozy förklarade: ”Det långvariga och brutala förtrycket av den libyska civilbefolkningen är avskyvärt.”
Italiens utrikesminister Franco Frattini sa att ”trovärdiga siffror talar om tusen döda i Tripoli (…) denna tragiska siffra skulle innebära ett blodbad.”
Hilary Clinton förklarade: ”… blodbadet är fullständigt oacceptabelt och måste stoppas.”
Ban Ki-moon talade: ”Våldsanvändningen i landet är absolut oacceptabel” … ”Säkerhetsrådet kommer att handla i enlighet med internationella gemenskapens beslut” … ”Vi överväger flera alternativ”.
Det Ban Ki-moon egentligen avvaktar är vad Obama har att säga.
Och onsdag eftermiddag talade USAs president och sa att utrikesministern skulle resa till Europa för att med sina NATO-allierade komma överens om åtgärder. Hans min uttryckte tillfredsställelse över möjligheten att ta upp kampen mot extremhögerns republikanska senator John McCain, Connecticuts proisraeliska senator Joseph Liebermann och Thepartyrörelsens ledare, för att på så sätt kunna vara säker på demokraternas nominering inför nästa presidentval.
Imperiets massmedier har förberett terrängen för handling. Ett militärt ingripande i Libyen är inget att förvåna sig över. Med ett sådant skulle Europa säkra tillgången till nästa två miljoner fat lätt olja, om inte det inte föregrips av händelser som gör slut på Kadaffis chefsroll eller liv.
Oavsett detta är Obamas roll ganska komplicerad. Hur skulle den arabiska och muslimska världen reagera om ett sådant äventyr skulle leda till omfattande blodspillan? Skulle ett NATO-ingripande i Libyen kunna stoppa den revolutionära vågen i Egypten?
I Irak ledde den invasion som genomfördes på falska grunder till döden för mer än en miljon araber. ”Uppdraget utfört”, utropade George W. Bush.
Ingen i hela världen kan stödja att oskyldiga civila dödas i Libyen eller någon annan stans. Men jag frågar mig: Skulle USA och NATO kunna tänka sig att ansluta sig till denna princip även när det gäller de oskyldiga civila som varenda dag dödas av USAs förarlösa plan eller NATO-soldaterna i Afghanistan och Pakistan?
Det hela är en cynismens makabra dans.
Översättning Eva Björklund 2011-02-24
