Jag hade på förhand läst huvudrapporten av kamrat Raúl till partiets sjätte kongress.
Han berättade det för mig flera dagar innan, på eget initiativ, som han har gjort med så många andra frågor utan att jag bad honom att göra det. Som jag har förklarat, avstod jag från alla mina åtaganden både i partiet och i landet.
Att göra detta var en plikt som jag fullbordade utan att ens tveka ett ögonblick
Jag var medveten om att mitt hälsotillstånd var allvarligt, men jag var lugn: revolutionen skulle fortsätta, det var inte dess svåraste stund, efter upplösningen av Sovjetunionen och det socialistiska blocket. Bush hade varit president sedan 2001 och utsåg en regering för Kuba. Men återigen lämnades såväl legosoldater som bourgouisen kvar med sina väskor och koffertar packade i deras gyllene exil
Utöver revolutionen på Cuba, var amerikanarna även inblandade i en annan på Venezuela. Det nära samarbetet mellan de båda länderna kommer att instiftas i USA:s historia som ett exempel på den enorma revolutionära potential hos folk som delar ett gemensamt ursprung och en gemensam historia.
Av de otaliga synpunkter som aktualiserades på partikongressen, var det aspekten avseende makt som intresserade mig mest. Den lyder bokstavligen följande: ”vi har kommit fram till att det är lämpligt att rekommendera en tidsbegränsning för service med höga politiska och statliga befattningar till maximalt två femårsperioder. Detta är möjligt och nödvändigt under rådande omständigheter, synnerligen annorlunda de som rådde under de första årtiondena av revolutionen då man ännu inte var enade och redan hade blivit föremål för kontinuerliga hot och angrepp. ”
Idén föll mig i smaken, det var en fråga som jag hade funderat mycket över. Ända sedan revolutionens begynnelse, vande jag mig vid att dagligen läsa de rapporter som publicerades av nyhetsbyråerna. Jag var insatt i händelseutvecklingen i världen, de bedrifter och misstag som hade begåtts av partierna och deras kamrater. Det har funnits ett flertal exempel på detta under de senaste 50 åren.
Jag kommer inte att nämna eller vidareutveckla dessa för att undvika att förolämpa andras känslor. Jag är fullständigt övertygad om att världens öde kunde ha sett väldigt annorlunda ut vid det här laget, om det inte hade varit för de misstag som begicks av de revolutionära ledare som utmärkte sig för sin talang och sina meriter. Jag roas heller inte av illusionen att uppgiften i framtiden kommer bli enklare, fallet är snarare det motsatta.
Jag ger bara uttryck för vad jag anser vara en grundläggande skyldighet för samtliga kubanska revolutionärer. Ju mindre ett land är, oavsett om det befinner sig under de svåraste av omständigheter, desto mer ansvar har det att undvika att begå misstag.
Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt har varit orolig för hur länge jag skulle fortsätta att vara ordförande för statens råd, ministerrådet och förste partisekreterare. Dessutom har jag sedan partistarten varit befälhavare för den lilla skara som senare skulle komma att växa sig så stor Eftersom jag befann mig på Sierra Maestra, en bergskedja i södra delen av Cuba, hade jag avböjt erbjudandet att bli landets provisoriska president efter att våra styrkor hade segrat. Jag hade i ett tidigt skede förutsett segern vilket var ganska blygsamt 1957. Jag gjorde det på grund av den äregirighet som omgav posten. Jag blev bokstavligen tvingad till att inta premiärministerposten under de första månaderna av 1959.
Jag var nästan tvungen att inta positionen som premiärminister under de första månaderna av 1959.
Raúl visste att jag inte skulle acceptera en ställning nu inom partiet. Han var alltid den som fortsatte att kalla mig förste sekreterare och befälhavare, två förpliktelser som jag som bekant hade avsagt mig i det ovannämnda tillkännagivandet när jag blev allvarligt sjuk. Jag försökte aldrig att fullfölja sådana uppgifter då jag heller inte var fysiskt kapabel till att göra det, inte ens när jag nästan hade återfått förmågan till att analysera och skriva.
Han slutade dock aldrig att dela med sig av de idéer han tänkte ut.
Ett annat problem uppstod: Organisationskommittén diskuterade centralkommitténs sammanlagda medlemsantal och vilka som skulle presenteras på kongressen. Baserat på mycket hållbara kriterier, biföll utskottet Raúl idé om en ökning bland kvinnor och ättlingar till afrikanska slavar i centralkommittén. Båda dessa sektorer har varit bland de fattigaste i vårt land och har dessutom blivit exploaterade av kapitalismen.
Likaså fanns det några andra kamrater som med tanke på deras ålder och hälsotillstånd, inte skulle vara förmögna att utföra tjänster åt partiet. Raúl trodde att de skulle ta illa upp när de insåg att deras namn hade blivit uteslutna från listan med kandidater . Jag tvekade inte att föreslå honom att inte beröva dessa kamrater en sådan ära, och tillade sedan att det viktigaste för mig var att mitt namn inte fanns med på listan.
Jag tror att jag redan har fått för många utmärkelser. Jag trodde aldrig jag skulle leva under så många år. Fienderna gjorde allt i deras makt för att förhindra det. De försökte att röja undan mig vid ett flertal tillfällen och många gånger samarbetade jag med dem.
Kongressen gick så snabbt fram att jag inte hann yttra ett endaste ord rörande frågan innan jag fick valsedeln
Vid tolvslaget, skickade Raúl valsedlarna till mig via hans assistent, och jag kunde utöva min rätt att rösta som delegat till kongressen, en ära partimedlemmarna från Santiago de Cuba gav mig utan att jag visste ett enda ord om det. Jag röstade inte på ett mekaniskt sätt. Jag läste biografin av de nya medlemmarna som hade blivit föreslagna. De är alla utmärkta personer, av vilka jag hade träffat under presentationen av en bok om vårt revolutionära krig på Aula Magna vid universitetet i Havanna, eller kontakterna med kommittéerna till revolutionens försvar, under mötena med forskarna, intellektuella och andra aktiviteter. När jag röstade, bad jag till och med om att några bilder skulle tas i ögonblicket då jag utövade denna rätt.
Jag minns också att jag fortfarande har en hel del att skriva om Grisbuktsinvasionen. Jag jobbar på det och jag har tvingat mig själv för att leverera det snarast. Jag avser också att skriva om en annan viktig händelse som inträffade efter.
Och allt detta innan världen går under!
Vad tycker du om det?
Fidel Castro Ruz
18 april
Översatt av Charlie Paulsson
