Måste vi beundra Vaclav Havel?

Följande rader skrevs av Michael Parenti 1997 och är ett utdrag från sidorna 97- 99 ur ”Blackshirts and Reds”, en av hans tiotal böcker. Vid sidan av sitt författarskap är Michael Parenti statsvetare, föreläsare och en av USA:s ledande progressiva och politiska analytiker, som alltsammans gjort honom internationellt känd. Parenti är regelbundet gäst i både radio och TV.

Här i Riktpunkt får valda rader tjäna som artikel men också minnesruna över Vaclav Havel. Följdaktligen rör vi oss i förfluten tid.

Måste vi beundra Vaclav Havel?

Ingen figur av de kapitalistiska ”återinförarna” i öst fick mer smicker från amerikanska tjänstemän, mediaexperter och akademiker än Vaclav Havel, en dramatiker som blev den förste presidenten i det post-kommunistiska Tjeckoslovakien och senare president i Tjeckien. De många vänstersympatisörer som också beundrat Havel verkar ha förbisett en del saker om honom: hans reaktionära och religiösa obskurantism, hans odemokratiskt förtryck av vänstermotståndare, hans djupa engagemang för ekonomisk ojämlikhet och den ohämmat fria marknadskapitalismen.

Uppfostrad av guvernanter och chaufförer i en rik och innerligt antikommunistisk familj, fördömde Havel demokratins ”objektivitetssekt och statistiska genomsnitt” och idén om att rationella, kollektiva och sociala insatser bör tillämpas för att lösa samhällskrisen. Han efterlyste en ny typ av politiska ledare som skulle förlita sig mindre på ”rationellt och kognitivt tänkande,” visa ”ödmjukhet inför Varats mystiska ordning” och ”förlita sig på den egna subjektiviteten som främsta länk till världens subjektivitet”. Synbart skulle denna nya typ av ledare vara en överlägsen elitistisk grubblare, inte helt olik filosofen Platon, begåvad med en ”känsla av transcendentalt ansvar” och en ”arketypisk visdom.” Havel förklarade dock aldrig hur denna transcendenta, arketypiska visdom skulle omsättas i faktiska politiska beslut, för vems nytta och på vilkas bekostnad.

Havel efterlyste bemödanden för att bevara den kristna familjen i den kristna nationen. Han presenterade sig själv som en man av fred och påstod att han aldrig skulle sälja vapen till förtryckande regimer men sålde vapen till Filippinerna och den fascistiska regimen i Thailand. I juni 1994 rapporterades general Pinochet, mannen som slaktade den chilenska demokratin, vara i färd med att handla vapen i Tjeckoslovakien – dock utan hörbara invändningar från Havel.

Havel stödde helhjärtat George Bush i Gulfkriget, ett företag som dödade över 100 000 civila irakier. År 1991, tillsammans med andra östeuropeiska och pro-kapitalistiska ledare röstade Havel med USA för att fördöma Kuba för brott mot mänskliga rättigheter. Men han yttrade aldrig ett ord av fördömande mot brotten i El Salvador, Colombia, Indonesien, eller någon annan av USA:s klientstater.

År 1992, krävde Tjeckoslovakiens president och store demokrat Havel att parlamentet skulle upplösas så att han kunde härska genom dekret, för att driva igenom den fria marknadens ”reformer”. Samma år godkände han en lag som kriminaliserade försvaret av kommunism, vilket som påföljd kunde ge ett fängelsestraff på upp till åtta år. Han hävdade att den tjeckiska konstitutionen krävde hans godkännande. I själva verket, var han medveten om att det var en lag som bröt mot de mänskliga rättigheter i den tjeckiska konstitutionen. 1995, stödde och godkände han en annan odemokratisk lag som spärrade av kommunister och före detta kommunister från att få anställning vid offentliga myndigheter.

Spridning av antikommunism var högsta prioritet för Havel. Han ledde ”en desperat internationell kampanj” för att hålla två USA-finansierade, radiostationer i drift under det kalla kriget, Radio Free Europe och Radio Liberty, så att de kunde fortsätta mätta Östeuropa med antikommunistisk propaganda.

Under Havels styre, antogs en lag vilken kriminaliserade spridandet av nationalism, religion och klasshat. I själva verket blev nu kritiken mot stora penningstarka intressen olaglig och klumpades omotiverat ihop med etnisk och religiös fanatism. Havels regering varnade fackföreningar från att blanda sig i politiken. Några militanta fackföreningar fick sin egendom beslagtagen, vilken senare överlämnades till fackföreningar som uppträdde medgörligt.

År 1995 meddelade Havel att ”revolutionen” mot kommunismen inte skulle vara komplett förrän allt hade privatiserats. Havels regering konfiskerade egendom som tillhörde Socialistiska Ungdomsunionen – som medlems- och fritidslokaler, kulturella och vetenskapliga resurser för barn – detta överlämnades till ledningen för fem aktiebolag, allt på ungdomarnas bekostnad vilka nu slängdes ut på gatan.

Enligt de tjeckiska privatiserings- och ”återinförelse-” programmen såldes fabriker, butiker, kvarlåtenskap, hem, och mycket av offentlig mark för fyndpriser åt utländska och inhemska kapitalister. I Tjeckien och Slovakien, fick nu aristokraterna eller deras arvingar tillbaka alla landområden som de hade besuttit före år 1918 enligt det österrikisk-ungerska kejsardömet. De förra invånarna fördrevs från sina fastigheter och många av dem skickades ut i nöd och fattigdom. Själv tog Havel över det personliga ägandet för de offentliga fastigheter som hade tillhört hans familj fyrtio år tidigare. Samtidigt presenterade han sig som en man ämnad att göra gott för andra. Av dessa skäl finns det dom som inte har alltför varma känslor för Vaclav Havel.

Ur Michael Parenti´s ”Blackshirts and Reds” (1997)

Översättning: Kjell Bygdén

Skriv ut