När borgarregeringen 1992 då ledd av den folkmordsmisstänkte Carl Bildt införde friskolereformen var det genomgående argumentet att skolverksamhetens kvalitet skulle öka samt att kostnaderna för densamme skulle minska. Enligt det regelverk som antogs och som gäller finnansieringen av friskolorna skulle kommunerna till de bolag som driver undervisningen få en elevpeng som motsvarade kommunens kostnader per elev som finns inom den kommunala skolan. Den här skrivningen har visat sig bli rena guldruschen för parasiterna bakom de bolag som övertagit driften av skolorna. I Gävle blev det så här.
Kommunen har rustat upp de befintliga skollokaler som är avsedda för gymnasieskolans bygg, vvs och fastighetsprogram. Man har rustat och förbättrat elevernas arbetsmiljö genom att bla sätta in nya luftutsug där eleverna ges utbildning i svetsning samt att man gett lokalerna en allmänn upprustning. Detta har kostat Gävle kommun 70 miljoner kronor. Det betyder att kostnaden per byggelev inom den kommunalal skolan i Gävle ökat markant. Av detta skäl måste skolpengen till de privata skolorna, Yrkesgymnasiet och Gävle praktiska öka i motsvarande grad. Rent konkret innebär det att Gävle kommuns kostnader per elev och år ökar med 30%. Från 108.000:- till 140.000:- Pengar som går direkt ner i gapet på de parasiter som står bakom dessa bolag. Enligt SCB var den genomsnittliga avkastningen 2008 för de bolag som bedriver friskolor (senaste uppgifter) 14%, för näringslivet i stort var samma siffra 9%.
Dessa i sammanhanget mycket stora profiter straffas endast av Carema och deras äldreomsorg, där redovisar man en avkastning uppemot 25%. Ett resultat som är i det närmaste obegripligt. Men det är klart, väger man ner pissade blöjor, och låter våra nära och kära svälta ihjäl så måste det ge parasiterna ett rejält påslag i deras redan proppfulla plånböcker. Den sista och återstående frågan är hur länge svenska folket skall stå ut med att finnansiera detta vansinne. Det 30 åriga nyliberala ekonomiska exprimentet måste väl äntligen ha gått i väggen snart och för evig tid.
Lars Lundberg