Giannis Konstantis och Edgardo Luan-Rivera syns på bilden.
Ett informations och solidaritetsmöte anordnat av SEKO Tunnelbanan, Klubb 111 ägde rum i Sandlersalen, ABF-huset Sveavägen 41 i Stockholm lördagen den 31/3. Mötet informerade om stålverksarbetarna vid Elliniki Halivourgia, 25 km nordväst om Aten som strejkar sedan oktober 2011. Strejken sprider sig i krisens spår och arbetet i andra branscher såsom Coca-Colafabriker, massa och pappersfabriker har också lagts ned.
Den huvudsakliga frågeställningen för mötet var: Vad händer i Grekland och hur drabbar krisen den svenska arbetarklassen.
Mötesdeltagarna fick ta del av en videofilm som hade producerats när strejken hade pågått i 100 dagar (i lördags var den 153 dagar gammal). Därefter ett kortare inlägg av Giannis Konstantis, ordförande för SEKO, Klubb 111 med en påföljande frågestund.
Filmen beskrev hur Halivourgias ägare, Manesis inledningsvis ville sänka de arbetandes löner med hälften vilket arbetarna naturligtvis inte kunde acceptera. Som motåtgärd och för att skrämma arbetarna till att gå tillbaka till sina jobb, avskedade han 90 man. Halivourgias ägare uttalade att krisen hade medfört att det inte fanns några pengar kvar, varför de arbetande skulle vara tvungna att vara i tjänst i 12 timmar för att bibehålla sin tidigare lön.
Från år 2010 till 2011 ökade produktionen från ca 230 000 till ca 260 000 ton. Med detta i minnet och efter ett flertal arbetsolyckor vid stålverket, också med dödlig utgång var stålverkarna eniga om att fortsätta sin strejk. De vägrade äventyra sina liv för 500 euro per månad. (Arbetstemperaturen är en annan enskild faktor, vilken vintertid är + 40° C, betänk då arbetsmiljön under sommaren!)
400 stålverksarbetare kommer att kämpa fram till seger och de kräver att deras avskedade kamrater återanställs.Kapitalägarnas strategi är naturligtvis att sänka lönerna och/eller att avskeda fler för att få ännu större vinst.
Det finns för de grekiska arbetarna ingen strejkkassa att tillgå. Därför är solidariska bidrag mycket välkomna. Folk och bönder bistår med pengar, mat och moraliskt stöd till de strejkande och deras familjer. Kända och mindre kända kulturarbetare anordnar konserter och teaterföreställningar till stöd. På sina håll anordnas t.o.m. fotbollsmatcher.
Olika folk-kommittéer har bildats till stöd och spridning av budskap och information. Kvinnor, hustrur, anhöriga och solidariska människor i största allmänhet delar ut flygblad, samlar in pengar och fördelar mat till de strejkandes familjer (mest till de med många barn). En del kommittéer verkar i bostadsområden för att skydda sina grannar och vänner när de hotas av vräkning från sina hem. Där finns också de som återställer tillgången till elektricitet, gas och annat när den har stängts av.
Filmen visade en del strejkande som utanför andra fabriker och arbetsplatser spred information och delade ut flygblad.
Den internationella revolutionära fackförenings-internationalen WFTU (World Federation of Trade Unions) ger sitt oförbehållslösa stöd medan olika LO-förbund sviker de strejkande.
65 arbetare hade avskedats när filmen gjordes. Kring denna tid backade ägaren från sitt krav om sänkta löner men var inte beredd att återanställa de avskedade vilket betydde fortsatt strejk.
I nuläget har 80 arbetare avskedats, ett sätt för ägaren att försöka trötta ut och skrämma de strejkande som mot ägarens antaganden inte vikt från sina krav och vunnit gehör från i princip hela folket. I januari ägde en massiv demonstration rum i Aten samt en 48- timmars generalstrejk i februari till stöd för strejken och kampen om att vägra betala kapitalets skulder och ett krav för utträde ur EU.
Ägaren säger att han vill flytta produktionen till ett land med billigare arbetskraft men ett brev har kommit till allmänhetens kännedom visar att den grekiska regeringen stöder ägaren i hans planer på att bygga ut verksamheten, eftersom den är beredd att ge honom möjlighet att öppna en egen hamn för export.
Strejker och demonstrationer pågår nu mest varje dag mot kapitalets mål att med hjälp av sina politiska drängar från höger och vänster öka sina vinster medan arbetarnas löner och avtalsvillkor ska sänkas. I Grekland är kollektivavtalen borta liksom pensions- och försäkringssystem. Vad som pågår i Grekland p.g.a. kapitalets överproduktionskris har i olika grad också tagit fart i Portugal, Irland, Spanien och Italien.
Den kris som i stora stycken förskonat Sverige p.g.a. det svenska folkets generositet gentemot bank- och industrikapitalet (bl.a. 1 500 miljarder kronor till bankakuten 2008 och 110 miljarder till EU:s räddningsfond EFSF 2011) kommer så småningom också att nå Sverge.
Här i Sverge, är dock fler anslutna till fackföreningen än i Grekland (tro det eller ej). Men när de svenska fackföreningarna i socialdemokratiska ledares manipulativa händer mer fungerar som stöd åt arbetsköparna än att anta formen av kamporganisationer, säger det sig självt att den svenska arbetarklassen kommer att ställas inför svåra utmaningar jämfört med t.ex. den grekiska, där arbetare, småföretagare, akademiker, kvinno- och studentorganisationer, ja kort sagt, hela det arbetande folket gör gemensam sak mot EU, Internationella valutafonden, Europeiska Centralbanken och kapitalismen som sedan länge överlevt sig själv.
Kapitalets system är bankrutt och ska därför leva efter sina egna spelregler och göra konkurs.
Ett socialistiskt produktionssätt med folkhushållning, mänskligt, miljö- och arbetsmiljömässigt produktions-sätt måste befrämjas och ta vid. I det avskaffas profiten, parasitismen, korruptionen, exploateringen, klassamhället och allienationen m.m.
Kjell Bygdén
