Låt oss klara av det där med Michael Collins först. Han sköts av IRA för att han blivit en förrädare, en som riktade vapnen mot sitt eget folk i britternas tjänst. Förrädare kallas en som förrått något, exempelvis tidigare varit en frihetskämpe men upphört att vara det, försonats med fienden. Därav parallellen med Gerry Adams.
Om nu artikelförfattaren någon gång varit i Nordirland och hört någon ur den katolska-nationalistiska befolkningen kalla södra Irland för något annat än ”the Freestate” eller ”the South” vore det mycket förvånande. Att IRA och Sinn Fein alltsedan 20-talet haft Republiken som mål och nu genom ”Kommunisternas blogg” får veta att den redan är upprättad torde bli en överraskning. Republiken innebär lite mer än bara det proklamerande, dessutom av Fine Gael, det verkliga Fristatspartiet. Läs Påskproklamationen.
Att hävda att ”båda länderna(sic) kom överens” om Nordirlands gräns är att göra kraftigt våld på historien, att bortse ifrån det militära hot, den beväpning, det hot om statskupp som Tory-partiet, Nordirlands unionister och brittiska militären var på väg att genomföra hade de inte fått ön delad som de ville, är okunnigt och ohistoriskt. Varför framställa skeendet på ett sådant harmlöst sätt som görs i artikeln? Varför inte visa på den imperialistiska attacken mot Irlands frihetssträvanden?
”Således skapades Nordirland enbart för att protestanterna skulle regera i totalitärt välde”. Jo, men hur skedde det? Sedan låter det som det var södra Irland som önskade det, ” affärsintressen och katolska kyrkan”. Visst så blev det, avtalet Collins undertecknade och som An Dail godkände, delade ön. Den irländska bourgeoisien var nöjd. Cummann na nGaedheal, Collins parti, gjorde aldrig några ansträngningar för att ändra detta. Jag beskriver i min artikel om Påskupproret (Clartés hemsida) vad resultatet blev: en bigott, reaktionär stat.
I Stormont regerar DUP och SF, de andra är vad man skulle kalla oppositionspartier i och med att de aspirerar på att ta över regerandet någon gång och ställer upp på andra program än de regerande, huruvida de är i opposition eller ej rent praktiskt är en annan sak. Så var det gamla nationalistpartiet, ”her majestys lojal opposition”. Problemet jag beskrivit är att det egentligen inte finns någon höger-vänster skala, allt har med gränsen att göra, med Nordirlands status, om de båda befolkningsgrupperna. Att protestantiska väljare röstat unionistiskt är att se som ett uttryck för det Marx såg i den engelska arbetarklassen under 1800-talet, en identifikation med Imperiet, uppiskat av den engelska bourgeoisien för att splittra arbetarna, och därmed en bristande solidaritet med den irländska frihetsrörelsen. Därför såg han Irlands frigörelse som nödvändigt steg för att den engelska arbetarklassen skulle kunna befria sig. Ett exempel är ”flaggprotesten” för några år sedan, då unionister våldsamt protesterade mot att City Hall i Belfast inte skulle flagga med Union Jack hela året, som alltid gjorts, utan bara de dagar det annars flaggas i Storbritannien. Klasspolitiken har haft föga framgång så länge identifikationen, med Imperiet eller med nationen blivit den viktigaste.
Uppdelningen i Stormont har befäst de båda grupperna separerade, den enes vinst den andres förlust, och de som förlorat mest har naturligtvis varit unionisterna eftersom de tidigare hade hela makten. I Nordirlands kontext har det svidit extra, vilket gjort att det är därifrån det sekteristiska våldet ökat. Också därifrån, från de lojalistiska ligorna, attackerna mot invandrare kommit.
Jag talar inte om Irlands parlament, bara om det som skapades under frihetskriget, An Dail. Om artikelförfattaren hört, läst, sett någon från den republikanska rörelsen, någon från norr kalla parlamentet i Dublin för annat än Leinster House, skulle det förvåna mig. Orden har en symbolisk betydelse av stor vikt inom den nationalistiska miljön på Irland. Dail Éireann är därför parlamentet när Republiken upprättats. Det namnet tillhör ingen Fristat.
Antony McIntyre varnade för att rösta på SF och släppa in MI5 i Leinster House, i sin kritik drar artikelförfattaren en konstig parallell igen. Skulle det vara samma sak som när högern sade att en röst på kommunisterna är en röst på Moskva? Jag förutsätter och så kände jag de gamla kommunister jag träffade på i min ungdom, att Moskva, att Sovjet, det var något att ha det. Där var socialism, där styrde arbetarna, var det inte därför man var med i partiet? För att man ville ha socialism? Moskva för dem måste väl ha varit något annat än MI5, brittiska underrättelsetjänsten, är för irländarna?
Huruvida SF är infiltrerat av MI5 dras ytterligare en märklig parallell till kommunistpartiet. Jag undrar, eftersom nu artikelförfattaren vet det, vilka infiltratörerna var i gamla SKP eller VpK? Och kom nu inte dragande med Enbom. I SF:s fall bygger det inte på antaganden. Problemet för IRA/SF var att de var indragna i en väpnad konflikt och om fienden redan var informerad om aktionerna så offrades volontärers liv. Infiltrationen var alltså en fråga om liv och död och den fanns på högsta nivå.
Att regeringen i Stormont inte har beslutanderätt om skatter är fel. Skattesänkningen för bolag, som berövar den offentliga sektorn, arbetsgivare till ca 40 % av arbetskraften i norr, åtskilliga miljoner och ställer än fler utan arbete. Fjäskandet för storbolag, som utmärkt Fristatens ekonomiska politik, vilket gjort att de nu överklagar beslutet att Apple skall betala tillbaka miljarder till Irland, hellre än att de pengarna skall gå till skolor, sjukvård och socialt arbete, vill de att multimiljardärerna skall få pengarna tillbaka. SF tycks inte, åtminstone i norr, inte var främmande för en sådan politik.
Att de ”är bundna till den konservativa regeringen i London” är likaså ett faktum som inte ursäktar SF. Det är självvalt. De bedriver en nyliberal politik med nedskärningar och åtstramningar i norr. Att de sedan i syd kan var radikala där de kan spela opposition visar på partiets dubbla svekfulla natur. Såväl ”People before profit” som ”Anti-Austerity Alliance” vägrar samarbeta med SF då man inte ser dem som pålitliga.
För oss som arbetar för stöd åt den irländska frihetskampen är självklart britterna den främsta fienden, därefter de lojalistiska ligorna, att kampen allvarligt försvagats genom SF:s svek och förvaltande av provinsen, måste nödvändigtvis kritiseras. De har, som Collins, gått över till fiendesidan, den som bibehåller den sekteristiska uppdelningen, som för kronans räkning förvaltar britternas koloni. Vi sparar inte på krutet i vår kritik.
Artikelförfattaren påstår att Workers Party, att Kommunistpartiet vinner ny terräng, vad skall man säga om det? Kommunistpartiet fick 181 röster i senaste valet i Syd, Workers Party tappade alla kommunmandat utom ett, fick 3 400 röster. Att trotskisterna i People before profit lyckas skapa denna breda front och ta flera platser i Leinster House såväl som i Stormont, medan kommunisterna trampar vatten, borde kännas lite surt, men ett resultat av ett dåligt massarbete.
Lustigt är det att ”den fredliga övergångens” parti nu sluter SF till sitt bröst, politiken de antagit passar ju bra. Jag minns från de Ard fheis jag närvarade vid under 1980 och 90-tal hur de grupper artikelförfattaren talar väl om stod utanför och demonstrerade. Fast på den tiden förde Sinn Fein en betydligt radikalare politik.
Lennart Rahm
Svar till Lennart Ramh,
Michael Collins var en förrädare – och en hjälte. Du kan inte förneka att han tillsammans med andra befriade södra Irland – eller ’the South’. Det är som en befriare som Sinn Féin firar honom. Att han sedan vände ryggen till sina gamla kamrater och medborgarna både i Norr och Söder är ett förräderi mot arbetarklassen och är ett faktum – det kan vi nog båda hålla med om.
Jag vet mycket väl att den katolska befolkningen och nationalisterna och andra kallar Nordirland för ’the North och Republiken för ’the South’. Men mig veterligen finns fortfarande den imperialistiska och förhatliga (för nationalisterna) gränsen. Lennart Rahm gör det endast alltför förvirrat för den som inte är insatt i Irlands historia när han nämner dessa begrepp – som om gränsen inte var där, eller att Nordirland endera tillhör Republiken eller Storbritannien. Eller att Republiken fortfarande tillhör Storbritannien när han nämner ’the Freestate’. Det är likaså med Irlands parlament. Och jag har aldrig hört någonstans – eller läst (har både An Phoblacht och Socialist Voce) att parlamentet kallas för ’An Dail’ men däremot ’Dail’ är det vardagliga uttrycket men jag har även hört Oírechtas (i tidningar och även i RTE Radio – får in inställningen via TV – eller har fått det, har det inte nu). Irland är av FN och jag tror att jag kan säga att alla världens länder (inklusive Sovjetunionen) har erkänt Irland som ett självständigt land, officiellt utan förbindelse till Storbritannien. Därav Lennart Ramh troliga missförstånd om att jag har hävdat – vilket jag inte har gjort – att Republiken redan har blivit upprättad. Det officiella namnet är Phoblacht na hÉireann – Republic of Ireland eller Republiken Irland. Att Irland sedan inofficiellt är osjälvständigt (t ex medlemskap i EU) är en helt annan femma och det kommer jag till.
Arbetarklassen i Norr (båda grupperna) sveks i och med att den nybildade Fristaten och det imperialistiska Storbritannien skrev under gränsfördragningarna. I Nordirland fanns de stora industrierna såsom textilindustrin i Derry och skeppsvarvet i Belfast. Fristen/Republiken har aldrig varit någon nämnvärd industrination (såsom Storbritannien har varit – eller är). Men i Fristaten fanns en stor katolsk medel och- överklass – däribland Michael Collins – vid 1920 som inte ville gå ut i krig och försvara den socialistiska arbetarklassen i Nordirland. De vågade inte föra ett krig mot en stor väl beväpnad nation och de irländska landlorderna och småindustrierna hade mycket att förlora på det. Så Fristaten lade sig platt och kom överens med Storbritannien om gränsdragningarna. Och den irländska regeringen fortsätter fortfarande (som t ex vissa brott som det brittiska staten har begått i Republiken – här är det inofficiella) lägga sig platt mot den stora imperialistiska nationen i öster. Industrierna i Nordirland ägdes av unionistiska kapitalister – det var därför som Storbritannien inte ville släppa Nordirland. Vid den tiden hade Storbritannien förlorat mycket på det genom uteblivande skatter (nu är det annorlunda). För Lennart Rahm tror väl inte att om Fristatens medelklass och överklass skulle ha bråkat eller gått ut i krig med sin egen klass om unionisterna fortfarande skulle ha haft ägarkontrollen av industrierna i Nordirland vid en eventuellt irländsk seger? Ägandeförhållanden för egendomar och småindustrier i Fristaten förändrades inte i och med Fristatens bildande. Som James Connolly sa: ’England skulle fortfarande ha kontrollen. Hon skulle kontrollera dig genom kapitalister, genom sina godsherrar, genom sina finansiärer, genom en hel uppsättning av kommersiella och individuella instutioner som hon planterat i vårt land och vattnat med våra mödrars tårar och våra martyrers blod’.
Kapitalismen som ideologi bryr sig inte om nationer (även här det inofficiella) – kapitalister bryr sig endast om hur mycket de kan tjäna och i vilket land där skatterna är låga och arbetskraften billig.
Nordirland skapades endast för att protestanterna skulle regera i ett totalitärt välde. Det var med Gerrymandering som protestanterna upprätthöll detta totalitära välde. Och många andra restriktioner. I sak är vi nog överens om detta.
Det jag påpekade är Sinn Féins ståndpunkt; och det är att vissa affärsintressen och samarbeten skulle i Brexits kölvatten lida om gränsen återigen skulle börja stängas och patrulleras av beväpnade brittiska militära försvarsstyrkor. Som det är nu, är gränsen mellan Norr och Söder som det mellan Sverige och Danmark – eller som Norge och Sverige. Själv anser jag att Sinn Féin är mer intresserad av att återföreningen än av hur medborgarna och arbetarklassen har det i Nordirland. Se artikeln om James Connolly på samma blogg som denna (av en annan författare).
Vänstern (alla partier som anser sig tillhöra vänstern) på Irland har samlat upp mot 100 000 människor vid varje demonstration som de har höll i vintras och tidiga våren (om någon inte har hört talas om det så klaga på Public Service). Och tänk sedan att Irland har ungefär 5 till 6 miljoner medborgare och att kunna samla så många människor (det skulle vara som om vi skulle samla 200 000 människor här i Sverige i t ex Nato frågan – det skulle vara något det!). Kommunisterna (Kommunisterna, Workers Party, IRSP och med flera) på Irland är inte avtynande – inte vad jag kan se eller höra. Det irländska kommunistiska partiet är väldigt aktivt och har till och med startat upp en sorts videoblogg som heter https://vimeo.com/connollymediagroup Gå in där och titta och lyssna till intervjuer, musik, debatter, dikter, demonstrationer och med mera. Kom sedan inte och tala om att de lever med en tynande tillvaro – även om deras röstantal är få men det beror på att – precis som här i Sverige – att de socialistiska partierna är splittrade men de har valt att samarbete med andra partier såsom IRSP och Eire. Jag anser att varje socialistisk sympatisör ska respekteras och kan glädjas åt varje socialistisk framgång – även om det är Trotskijster – i en värld där rasismen och fascismen tyvärr är en nog så skrämmande verklighet än en mardröm från natten. Vi kan och ska inte leva i dåtid. Det är enbart i framtiden vi kan göra något åt. Om de är socialister och har Marx som ett föredöme kan vi inte – och har inte råd – som socialister och kommunister att exkludera olika vänsterpartier eller människor som anser sig vara vänstersocialister genom inte att föra en diskussion och ett samarbete med dessa – som t ex i frågan om Nato.
Gå in på Tommy McKearneys blogg (googla på Timmy McKearneys blog) och läs vad han anser om regeringen i Stormont (eller the Executive eller the Assamble). Tommy är en före detta hunger strejkare och IRA medlem. Nu är han en flitig skribent (skriver i den irländska kommunistiska tidningen Socialist Voice) och är debattör och författare.
Lennart Ramh tror säkert att jag är sympatisör med Sinn Féin. Men där har han fel. Jag är kommunist och kommer alltid vara kommunist. I och med att Sinn Féin har gått högerut så har socialismen i Nordirland lidit ett stort nederlag. Som det är nu har invånarna i Nordirland – eller Norr – inget inflytande i Stormont. De har inget inflytande i London. Eller i Dublin. Eller i EU. Var finns då demokratin? Varför ska de då ha val överhuvudtaget? Folket har inte lagt sin röst på Tory eller något annat parti i England men ändå beslutar regeringen i London om skatter och pålagor och andra beslut (som t ex säkerhetsfrågor) som varken Sinn Féin eller DUP eller ett annat parti kan göra något åt. London fortsätter med Homerule bakom en falsk fasad av demokrati – med Sinn Féins godkännande och eftergifter. Sinn Fein eller något annat parti kan inte besluta om skatter i Nordirland. Men de (tillsammans med DUP) kan besluta om privat sjukvård och sociala frågor – vilket de har gjort. Och där har de svängt högerut vilket jag är förbryllad över eftersom Vänsterpartiet här hemma är emot vinster i privat sjukvård.
Angående SÄPOS infiltration i svenska kommunistpartier: Som en kamrat sa till mig när vi reste hem från DDR i mitten av 80-talet och passerade tullen Trelleborg; Nu är vi alla registrerade hos SÄPO! För Lennart Ramh tycks tro att den svenska säkerhetspolisen rullade/rullar tummarna när det gäller infiltreringen av kommunistiska partier (t ex KPMLr – vilket är välkänt, mycket tidningsskriverier, när en medlem ur det partiet sparkades ur försvaret i Karlskrona och fick sedan reda på att SÄPO hade en stor bunt papper på honom, jag tror att han fick skadestånd på grund av detta – men även APK och SKP och VpK har det förekommit) i Sverige. Alla vet vi att så är inte fallet – ja, kanske inte Lennart Rahm.
När jag röstade på APK på 80-talet så röstade jag på ett svenskt kommunistiskt parti. Inte på Moskva. Jag vill leva i ett socialistiskt och kommunistiskt Sverige. Inte för att Sverige skulle införlivas med Sovjetunionen. Unionister vill kanske rösta på Sinn Féin nästa val eftersom – om man nu följer Lennart Rahms resonemang – alla i Sinn Féin tycks arbeta för MI5 och London!
Kerstin Stigsson
P.S till Lennart Ramh, angående Irland
Enligt wikipedia:
”The Govertment must consist of between seven and fifteen members, according to the constitution of Irland. Every member of the Govertment must be a member of the parlament i Ireland, called the Oireachtas. No more than two members of the Govewrtment may be members of Seanad Éireann, the upphouse of the Oieachtas. Therefore, all other members of the Govertment must be members of Dáil Éireann.”
Jag har ingenstans på de många hemsidorna jag har besökt eller letat i mina böcker, som t ex av författaren Tim Pat Coogan, Eamonn McCann, Tommy McKearney, Leon Uris, Martin Dillon, David Beresford och med flera hört eller läst eller pratat med mina vänner att Irlands parlament skulle kallas för An Dáil. Om Lennart Ramh är så säker på att det kallas och det stavas så kan Lennart Ramh kanske förmedla var han har fått den uppgiften från. Och jag har t ex hört Vincent Browne, RTE Radio, kalla Irlands parlament för Oieachtas.
Kerstin Stigsson